VILSNA FLICKOR hittar ett hem i Sverige

Efter mer än ett års segande och betänkande har Alan Moore och Melinda Gebbie äntligen tecknat avtal med Epix om en svensk utgivning av deras skandalomspunna – och vid det här laget närmast legendariska – serieroman LOST GIRLS.

Kolla Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Lost_Girls
och Neil Gaimans fina recension http://journal.neilgaiman.com/2006/06/lost-girls-redux.html

Men hur hyllad boken än är, så riskerar flickorna att bli förföljda som brottslingar och att bli deporterade och portförbjudna i vårt land.

Hur och varför, det kanske avgörs imorgon när Högsta domstolen avkunnar den slutgiltiga domen i det segslitna målet mot ”manga-barnporren”.

För flickorna – eller snarare damerna: Alice (Alice i Underlandet), Wendy (Peter Pan) och Dorothy (Trollkarlen från Oz) – berättar sina sexuella barndomsupplevelser för varandra när de råkas på ett överklasshotell strax innan första världskrigets utbrott, samtidigt som de med stigande förtjusning ägnar sig åt varandra. Och det de inte har upplevt själva eller fantiserat om då eller håller på med just nu, det läser de om i porrberättelserna som finns på hotellrummen istället för bibeln.
Och det här gäller inte bara några futtiga 30-tals bilder av manga-amatörtecknare, utan en hel serieroman på 300 sidor, med mycket vackra och mycket tydliga bilder av f.d. undergroundartisten Melinda Gebbie: gamla Poxläsare kanske minns henne – hennes serier var snuskiga redan då.

Barnförbjudet – och i vissa fall totalförbjudet ¬– är bara förnamnet.


Censurprocesser förr och nu

Det saknar inte en viss ironi att avtalet med makarna Moore och Gebbie blev klart bara några dagar innan Högsta domstolen tar upp målet med den så kallade manga-barnporren. Med tanke på att en svensk domstol fastlagit redan 1990 i målet mot serietidningen Pox att serier är konst, och alltså inte får censureras, borde ju åtalet mot manga-barnporren egentligen inte ens ha kunnat väckas: för manga är serier, och serier är konst enligt domen i målet mot POX (som gällde sexuellt våldsskildring). Och konsten är undantagen från censur.

Och eftersom vi inte längre har en officiell instans i Sverige som skulle kunna drista sig till att utdöma en målning, en bok, en film eller en serie som ”icke konst”, behövs det igen Einstein för att förstå att manga (hur illa man än må tycka om det som avbildas) är konst, och därmed undantagen från censur.

Men det var då det.

Och nu är det flera moralpaniker och terroristpaniker senare, och det har växt fram ett oroande stort och fortfarande växande stöd för övervakning och förbud. Inte bara hos staten och dess ’tjänare’ – där sådant ju närmast ingår i yrkesrollen – utan även hos både de som ska sätta emot statens kontrolliver och hos de som drabbas av denna iver. Och senaste inkörsporten till övervaknings- och förbudssamhället – och till censur och självcensur – är just två företeelser som nära nog vi alla är rädda för och känner avsky inför: terrorism och sexuella övergrepp mot barn.

Spetsa med religiös/”etnisk” profilering respektive med en omdefinition av ”barn” till ”människor från 0 – 18 år”, och snart har vi den perfekta stormen där allt fler ropar efter den ökände ”starke mannen” som ska skydda oss från alla dessa horder av terroristmuslimer som bara hatarhatarhatar oss-som-inte-gjort-dom-nånting och från alla dessa pedofiler som finns överallt och som kommer att kasta sig över alla våra barn om inte vi-gör-något-NU.

Och många hukar sig för den perfekta stormen och idkar självcensur. Man vill ju överleva till bättre tider som kanske ska randas igen. Och dessutom – man är ju ingen terrorist eller pedofil heller. Eller?
Eller?!!

Några debattörer och tidningar sade visserligen ifrån och tyckte att domen mot mangabilderna var befängt och fel – men INGEN, inte en enda tidning, varken på pappret eller på nätet, vågade publicera något av de bilder som de så stora i orden ansett att de inte borde förbjudas. Inte ens någon av de mest harmlösa bilderna.

Utan först när hovrätten hade frikänt några bilder som tingsrätten hade dömt som barnporr – först då vågade tidningar och debattörer visa dessa – för nu var de ju inte längre barnporr och förbjudna. Och vid det här laget har vi väl alla sett oss övermätta på de två töser som suger på samma banan.

Det är vad man nu förtiden i Sverige kallar för ”att stå upp för tryckfriheten och det fria ordet” – man hukar sig och följer lagen som man ”givetvis” anser vara fel.

Annars var det 1989, när Folkaktionen mot pornografi anmälde mig för att publicera ”våldsporr” i avantgarde-serietidningen POX. Då var det betydligt mera råg i ryggen på Sveriges opinionsbildare och medier. De ansåg visserligen överlag att dessa serier var motbjudande skräp som ingen anständig människa borde befatta sig med. Men de ansåg då som nu att ritade bilder inte borde förbjudas eller censureras. Och åtminstone somliga stod för sina ord och visade exemplen på de åtalade bilderna.

Tankar är fria – eller?
Det finns en tysk frihetssång från den misslyckade borgerliga revolutionen 1848: Die Gedanken sind frei (Tankarna är fria). Sången blev världskänd i Pete Seegers version, och Roland von Malmborg gjorde en svensk version som spelades rätt flitigt på 1960- och 70-talets musikfester och solidaritetsmöten:

Tankar är fria, vem kan dem förbjuda.
Ja tankar är fria, vem kan dem påbjuda.
Ingen mänska kan dem tvinga
när de vill sig bevinga!
Så är och ska förbli: Ja tanken är fri!

Visst låter det vackert? Men den sången ingick aldrig in i min gitarr-repertoar, i motsats till många av Seegers andra låter. Jag tyckte nämligen rejält illa om den. Inte för att jag skulle ha haft något mot tankarnas frihet, tvärtom. Utan för att jag kände till andra versen av denna ”frihets”sång, versen som både Seeger och Malmborg låtit bli att översätta. De visste nog varför:

Jag tänker det jag vill och vad som bereder mig lycka,
fast jag gör det i smyg och så som det passar sig.

Och det, tycker jag, beskriver nog hur man i dagens Sverige hanterar inkräktandet på tankefriheten. Man käftar emot lite lagom – man vill ju inte riskera att bli misstänkt för att stödja barnporr, inte ens om den bara är tecknat. För det VET vi ju ALLA – steget är lätt från tecknat barnporr till barnporr och med verkliga barn och sexuella övergrepp mot verkliga barn. Bäst att nöja sig med att bara markera. Då kan man skylta med att ha försvarat det fria ordet, men slipper obehagliga efterräkningar.

Hukande möss
Våra stora opinionsbildare hukar sig under en lag som de själva anser är orätt, och de som sysslar med seriekonst idkar förebyggande självcensur.

Det finns ett ord på tyska som väl beskriver denna inställning: ”duckmäuserisch” – att huka sig som en liten rädd mus. Och visst är många debattörer hukmus (Duckmäuser) när det kommer till heta ämnen – inte för att de håller med, det gör de nämligen ofta inte. Utan för att de är mera mån om sitt skinn och sin oförvitlighet än vad som borde vara förenligt med deras roll som journalister, debattörer, intellektuella, eller konstskapare.

En känd tecknare berättade för mig att han efter första domen mot ”manga-barnporren” genast gick och brände upp sin samling av japansk mangaporr. Samlingen innehöll visserligen ingen barnporr, men, menade han: better safe than sorry. Man vet aldrig vad de kan tolka till det.
Tecknaren berättade också att många av hans kollegor hade gjort likadant och slängt ”tveksamma” mangaböcker. Några månader senare efterlyste en svensk mangatecknare i ett tv-intervju bättre riktlinjer i lagen, så att hon skulle få veta vad hon fick teckna.

En översättare, och välkänd kolumnist och tv-personlighet skrev för några månader sedan på sin blogg att hon var både fascinerad av och förtjust i Lost Girls, trots att boken innehöll barnpornografi. Och hon önskade att hon kunde berätta hur Moore och Gebbie hade gestaltat detta tema, men det gick inte för att gestalta dessa teman var olagligt i Sverige. Hon hoppades därför att HD skulle ta fallet med manga-barnporren. För det skulle kunna klargöra hennes juridiska situation. Hon efterlyste med andra ord att HD skulle bestämma vad hon fick läsa och inte läsa. Oberoende av vad hon själv ansåg om boken. Det tycker jag är en märklig inställning för en professionell kulturarbetare.

Jag skrev och frågade om hon ville översätta boken som hon var så fascinerad av åt Epix. Hon svarade inte ens.

Mig veterligt vågade ingen seriehandlare längre att importera Lost Girls efter domen, hur stor och banbrytande än denna serieroman anses vara, och hur stor megastjärna än Alan Moore är.

Och givetvis vågade inget svenskt förlag sig på den boken heller. Det är ju en väldigt dyr bok att göra, och den borde egentligen platsa mycket bättre på ett större förlag med dtörre resurser, bättre marknadsföring och bättre förankring hos tidningarnas kultursidor. Epix serier har ju alltsedan POX-målet knappt fått några recensioner längre i de stora tidningarna.

Just i det rådande censurklimatet hade det varit bra om ett större förlag som har skrivit yttrandefrihet på sina fanor hade gett ut den boken, om inte annat så för att sätta ett tydligt tecken för konstens frihet. Ordfront/Galago hade legat nära – de har goda resurser, ger ut bra serier, och har bra förankring i media och ett oförvitligt rykte bland kulturskribenter. Också Bonniers brukar då och då högtydligt förkunna att man värnar det fria ordet. Visserligen oftast i samband med att Bonniers kapat ännu en bit av medie- och kulturmarkanden åt sig. Men ändå. Man värnar. Och Bonniers har inte bara massiva resurser för att ge ut och marknadsföra en så dyr bok som Lost Girls. Bonniers äger dessutom många av de media som recenserar böcker, och har ett fast grepp kring bokdistributionen.

Men icke. Det skulle ju kunna bli efterräkningar och skandal. Visserligen har Lost Girls ett ganska grundmurat konstrykte om sig, men vem vet hur länge man i Sverige fortfarande undantar konst från censur?

Mer om detta en annan gång.

Imorgon ska jag sitta i HD och lyssna på hur de lärda och de rättänkande dividerar om vilka böcker jag ska få läsa och vilka bilder jag ska få titta på. Eller få förlägga utan att riskera böter och fängelse.

Kommentera 16 maj, 2012

Smygtitt på vårens nya böcker

Lagom till Stockholms internationella seriefestival, 26-28 april, släpper vi fem nya böcker av Marcus Ivarsson, Patrik Rochling och Li Österberg, Tinet Elmgren, Gilbert Hernandez samt Michelle Tea.

Vid sidan om Giftets flod, den hett efterlängtade nya volymen av Gilbert Hernandez på svenska, och trashig underground i form av Michelle Teas Hyrflicka, gör vi denna vår en för Epix snarast atypisk extra stor satsning på svenska serietecknare!

# # #

Uppåner med Lilla Lisen & Gamle Muppen
Av Marcus Ivarsson (efter Gustave Verbeeks serier)

Uppåner med lilla Lisen & gamle Muppen är Marcus Ivarssons läckra remake  av Gustave Verbeeks klassiska, nästan bortglömda serie The Upside-Downs of Little Lady Lovekins and Old Man Muffaroo, som ursprungligen publicerades mellan oktober 1903 och januari 1905 i amerikansk dagspress.

Varje sida läses först som vanligt, sedan vänder man boken upp och ner och läser rutorna en gång till, fast på andra hållet!

Denna genialiska serie fascinerar både barn och vuxna.

Lilla Lisen och gamle Muppen får nytt liv i Marcus Ivarssons träsnittsaktiga teckningar, med elegant färgläggning av Tobias Gustavsson.
Marcus Ivarsson är kanske mest känd för sina grafiskt intressanta självbiografiska serier och humorserier, bland dem På behandlingshem och Sweden Deluxe.

# # #

Vaka
av Patrik Rochling och Li Österberg

Livet har äntligen fallit på plats för prästen Klara i det nästan övergivna brukssamhället där hon fått tjänst. Om några veckor ska hustrun Anna föda deras barn, församlingen har börjat få nytt liv igen, och snart ska hennes kamrat Helena gästspela med sin teatergrupp.

Då upptäcker hon knölar i bröstet.

Klara vill inte besvära Anna med sin oro och pyrande rädsla. Hennes nyss så trygga tillvaro krackelerar sakta, nästan omärkligt. I hennes drömmar och i hennes vakna liv sipprar minnen fram genom nya bristningar och små sprickor. Den trosvissa uppväxten i pingstkyrkan, tonårens gudstvivel, Alice, hennes självupptagna första kärlek. Och Johanna. Första flickvännen, skådespelerskan.

Johanna som stod med ena foten i en annan värld. Som levde efter ett mönster som Klara inte kunde tyda. Som ville förstå. Som såg igenom alla masker. Johanna som maniskt spårade efter bortglömda platser och ödehus.

När färgerna rasar i sjok och golven börjar svikta gör byggnaden uppror.
Bakom ligger skogen tät som alltid.
Ändå är något förlorat.

Vaka är en stillsam berättelse om minnen som sakta skaver mot varandra och flyttar på sig som isflak till nya mönster. Nästan händelselöst smyger den sig in hos läsaren genom små revor och sprickor och ger eko länge.
Vaka, som även kan läsas fristående, är den sjätte delen i Johannasviten. De föregående böckerna (utgivna hos andra förlag) är Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk, Pusselbitar och Vänd dig om.

# # #

Drivgods
av Tinet Elmgren

Sextonåriga Wilmas tillvaro domineras av hennes pappas alkoholism och mysteriet med hennes frånvarande mamma, som plötsligt tagit kontakt med henne igen. Tills Wilma en dag rycks bort till en annan värld.

Drivgods är en episk äventyrsberättelse som utspelar sig mellan parallella universum, med pirater, lönnmördare, glädjeflickor och shamaner i romantiska hamnstäder i främmande länder som har en hel del gemensamt med Kommunistkina och Sovjet.
Det är också en kärlekshistoria. Och det är en berättelse om att vara andra generationens invandrare, arbetarklass och alkoholistbarn.
Inte minst är det en berättelse om att växa upp och finna sin egen väg – en proletär bildnings(serie)roman i arbetarlitteraturens tradition.

Temat ”att växa upp” manifesterar sig också rent fysiskt i teckningarna. De knappt 400 sidorna har uppstått under en period på sexton år, och de första sidorna tecknade Tinet när hon själv var 15 år gammal. Oförskämt nog har hon inte tecknat om början, trots att hennes serieberättande – kanske inte helt oväntat – utvecklats en del under arbetets lopp.

Kanske det i själva verket är något magiskt med det hela. Det dröjde nämligen exakt nio månader från den allra första idén till Drivgods tills den första sidan tecknades ned. Och den sista sidan tecknades när serien blivit sexton år gammal – jämnårig med berättelsens huvudperson.

Av Tinet Elmgren har vi tidigare gett ut den hårdkokta actionserien Eva ♥ Asbesthjärtan, som faktiskt är en spinoff från Drivgods.

# # #

Giftets flod
av Gilbert Hernandez

Giftets flod är en fängslande serieroman med massor av sex, knark, pangpang och politik. Och kvinnor som kan knäcka valnötter med sina magmuskler.

Hernandez berömda krönika om Palomar kretsar kring byns baderska, den storbarmade och ofta aggressiva Luba – viljestark, sexig, med många barn av nästan lika många fäder.

Giftets flod berättar om Lubas liv innan hon slår sig ned i Palomar. Luba, dotter till en lokal skönhetsdrottning och en fattig indian, blir bortgift redan som 15-årig till bandledaren och gangstern Peter Rio, som skänker henne ett liv i lyx bland våldsamt antikommunistiska gangstrar som mördar och terroriserar ”vänsterslöddret” i den fria företagsamhetens och ”patriotismens” namn.

Denna spretande, komplexa berättelse om gangstrar, revolutionärer, fattigt folk, lyxhustrur, bögar och transsexuella och om kvinnors styrka och frihetslängtan följer personerna från femtiotalets början till sjuttiotalets slut, berättar om hur de förändras med åren och om den oföränderliga längtan och behovet av sex och närhet även hos de mest vedervärdiga.

Giftets flod har de tvära kasten, grälla personligheterna och sensationsartade händelserna hos en latinamerikansk såpopera, men är samtidigt en storslagen och förfärande politisk och social bildväv över ett utsuget, djupt korrumperat samhälle. Boken anses allmänt vara Gilbert Hernandez hittills största mästerverk.

Gilbert Hernandez har nått världsrykte med sin långa, vindlande krönika om den halvt mytiska centralamerikanska byn Palomar och dess invånare. Flera av böckerna i sviten har redan utkommit hos oss på svenska.

# # #

Hyrflicka
av Michelle Tea och Laurenn McCubbin

”Det som talade mot mig som säljbar prostituerad var utöver mina håriga armhålor mina håriga ben och, beroende på personliga preferenser, min håriga fitta. Mina små bröst kunde vara både ett plus och ett minus. Allting hos mig som inte passade ihop med den förhärskande skönhetsnormen gick att skyla över eller dölja, utom tatueringar. Karlarna brydde sig ändå inte. De vill bara ha ett blött hål.”

”När jag ändå hade så mycket sex, varför då inte ha lite till mot betalning? Vi kunde ha föreställningar, tänkte jag. Nog skulle väl karlar vara villiga att betala för att få titta på det här. Äkta flatknull, mäktigt och brutalt och verkligt, händer som pumpar i oförstörbara fittor, inget varsamt tungslickande, inget tjusigt finknull, utan vårt hårda och skrämmande sex, vårt utmattande, plågsamma, underbara sex.”

Hyrflicka är en självbiografisk illustrerad berättelse (”bilderbok för vuxna”) om en ung lesbisk tjej från Boston som uppmuntras av sin psykopatiska flickvän att bli sexarbetare hon också. Teas egensinniga talspråkiga text ackompanjeras av McCubbins fulsnygga illustrationer.

Michelle har föga sympati för de patetiska torskarna som lever i illusionen att de kan köpa sig vänskap och närhet. När hon med tiden blir allt mer cynisk är hon ibland riktigt elak mot vissa av dem och hittar på olika sätt att förnedra dem.

Hon kan ta kontroll över situationen med torskarna, men hon kan inte kontrollera att det är jävligt svårt för en arbetarklasstjej utan utbildning och särskilda ambitioner att överhuvudtaget hålla sig över vatten finansiellt. Att sexarbete skulle vara snabba cash visar sig också snart vara en sanning med modifikation – hon tjänar rätt mycket, men det är ändå aldrig tillräckligt, och det tär en hel del på henne, själsligt och kroppsligt.

Jag har inga problem med att grejorna jag skriver gör folk skitförbannade, det gör de ju. Jag berättar en story, om folk vill läsa en story, då kan de läsa mina böcker. Om folk vill ha rådgivning eller förebilder får de leta nån annanstans…

— Michelle Tea

Kommentera 6 april, 2012

Föregående sida


Kategorier

Epix bloggar!

Här publicerar vi nyheter, webbserier och texter om arbetet på Epix. Då och då kommer vi att ta fram någon gammal albumgoding ur lagret och presentera den.

Följ Epix på facebook!

Epix Webbshop


Etiketter

35 maj Anna Brandoli bakom kulisserna Bokmässan Dan Burr Daniel Clowes Drömmare och kungar Erich Kästner erotik europeiskt Eva ♥ Asbesthjärtan Fabien Vehlmann Gorazde Helge Nyncke historiska serier humor Isabel Kreitz Jaime Hernandez James Vance Jirô Taniguchi Joann Sfar Joe Sacco Kan Takahama Kerascoët Kondom Lille Prinsen Lola Moral manga Michael Schmidt-Salomon Miriam Katin När mamma brände Gud Odis blogg Oskar Forsgren Palestina Rebecca Recensioner Renato Queirolo Sergio García Serier från Mellanöstern serieromaner SPX Svart tomtebloss svenska serier Tinet Elmgren Ursäkta var hittar vi Gud?

©

© Epix Bokförlag AB 2009-2012

Bakgrundsmönstret är från en sida i Wigwam Bam av Jaime Hernandez. Bilden i sidhuvudet är från Som en sammetshandske smidd i järn av Daniel Clowes.

Metabunker