VILSNA FLICKOR hittar ett hem i Sverige
Efter mer än ett års segande och betänkande har Alan Moore och Melinda Gebbie äntligen tecknat avtal med Epix om en svensk utgivning av deras skandalomspunna – och vid det här laget närmast legendariska – serieroman LOST GIRLS.
Kolla Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Lost_Girls
och Neil Gaimans fina recension http://journal.neilgaiman.com/2006/06/lost-girls-redux.html
Men hur hyllad boken än är, så riskerar flickorna att bli förföljda som brottslingar och att bli deporterade och portförbjudna i vårt land.
Hur och varför, det kanske avgörs imorgon när Högsta domstolen avkunnar den slutgiltiga domen i det segslitna målet mot ”manga-barnporren”.
För flickorna – eller snarare damerna: Alice (Alice i Underlandet), Wendy (Peter Pan) och Dorothy (Trollkarlen från Oz) – berättar sina sexuella barndomsupplevelser för varandra när de råkas på ett överklasshotell strax innan första världskrigets utbrott, samtidigt som de med stigande förtjusning ägnar sig åt varandra. Och det de inte har upplevt själva eller fantiserat om då eller håller på med just nu, det läser de om i porrberättelserna som finns på hotellrummen istället för bibeln.
Och det här gäller inte bara några futtiga 30-tals bilder av manga-amatörtecknare, utan en hel serieroman på 300 sidor, med mycket vackra och mycket tydliga bilder av f.d. undergroundartisten Melinda Gebbie: gamla Poxläsare kanske minns henne – hennes serier var snuskiga redan då.
Barnförbjudet – och i vissa fall totalförbjudet ¬– är bara förnamnet.
Censurprocesser förr och nu
Det saknar inte en viss ironi att avtalet med makarna Moore och Gebbie blev klart bara några dagar innan Högsta domstolen tar upp målet med den så kallade manga-barnporren. Med tanke på att en svensk domstol fastlagit redan 1990 i målet mot serietidningen Pox att serier är konst, och alltså inte får censureras, borde ju åtalet mot manga-barnporren egentligen inte ens ha kunnat väckas: för manga är serier, och serier är konst enligt domen i målet mot POX (som gällde sexuellt våldsskildring). Och konsten är undantagen från censur.
Och eftersom vi inte längre har en officiell instans i Sverige som skulle kunna drista sig till att utdöma en målning, en bok, en film eller en serie som ”icke konst”, behövs det igen Einstein för att förstå att manga (hur illa man än må tycka om det som avbildas) är konst, och därmed undantagen från censur.
Men det var då det.
Och nu är det flera moralpaniker och terroristpaniker senare, och det har växt fram ett oroande stort och fortfarande växande stöd för övervakning och förbud. Inte bara hos staten och dess ’tjänare’ – där sådant ju närmast ingår i yrkesrollen – utan även hos både de som ska sätta emot statens kontrolliver och hos de som drabbas av denna iver. Och senaste inkörsporten till övervaknings- och förbudssamhället – och till censur och självcensur – är just två företeelser som nära nog vi alla är rädda för och känner avsky inför: terrorism och sexuella övergrepp mot barn.
Spetsa med religiös/”etnisk” profilering respektive med en omdefinition av ”barn” till ”människor från 0 – 18 år”, och snart har vi den perfekta stormen där allt fler ropar efter den ökände ”starke mannen” som ska skydda oss från alla dessa horder av terroristmuslimer som bara hatarhatarhatar oss-som-inte-gjort-dom-nånting och från alla dessa pedofiler som finns överallt och som kommer att kasta sig över alla våra barn om inte vi-gör-något-NU.
Och många hukar sig för den perfekta stormen och idkar självcensur. Man vill ju överleva till bättre tider som kanske ska randas igen. Och dessutom – man är ju ingen terrorist eller pedofil heller. Eller?
Eller?!!
Några debattörer och tidningar sade visserligen ifrån och tyckte att domen mot mangabilderna var befängt och fel – men INGEN, inte en enda tidning, varken på pappret eller på nätet, vågade publicera något av de bilder som de så stora i orden ansett att de inte borde förbjudas. Inte ens någon av de mest harmlösa bilderna.
Utan först när hovrätten hade frikänt några bilder som tingsrätten hade dömt som barnporr – först då vågade tidningar och debattörer visa dessa – för nu var de ju inte längre barnporr och förbjudna. Och vid det här laget har vi väl alla sett oss övermätta på de två töser som suger på samma banan.
Det är vad man nu förtiden i Sverige kallar för ”att stå upp för tryckfriheten och det fria ordet” – man hukar sig och följer lagen som man ”givetvis” anser vara fel.
Annars var det 1989, när Folkaktionen mot pornografi anmälde mig för att publicera ”våldsporr” i avantgarde-serietidningen POX. Då var det betydligt mera råg i ryggen på Sveriges opinionsbildare och medier. De ansåg visserligen överlag att dessa serier var motbjudande skräp som ingen anständig människa borde befatta sig med. Men de ansåg då som nu att ritade bilder inte borde förbjudas eller censureras. Och åtminstone somliga stod för sina ord och visade exemplen på de åtalade bilderna.
Tankar är fria – eller?
Det finns en tysk frihetssång från den misslyckade borgerliga revolutionen 1848: Die Gedanken sind frei (Tankarna är fria). Sången blev världskänd i Pete Seegers version, och Roland von Malmborg gjorde en svensk version som spelades rätt flitigt på 1960- och 70-talets musikfester och solidaritetsmöten:
Tankar är fria, vem kan dem förbjuda.
Ja tankar är fria, vem kan dem påbjuda.
Ingen mänska kan dem tvinga
när de vill sig bevinga!
Så är och ska förbli: Ja tanken är fri!
Visst låter det vackert? Men den sången ingick aldrig in i min gitarr-repertoar, i motsats till många av Seegers andra låter. Jag tyckte nämligen rejält illa om den. Inte för att jag skulle ha haft något mot tankarnas frihet, tvärtom. Utan för att jag kände till andra versen av denna ”frihets”sång, versen som både Seeger och Malmborg låtit bli att översätta. De visste nog varför:
Jag tänker det jag vill och vad som bereder mig lycka,
fast jag gör det i smyg och så som det passar sig.
Och det, tycker jag, beskriver nog hur man i dagens Sverige hanterar inkräktandet på tankefriheten. Man käftar emot lite lagom – man vill ju inte riskera att bli misstänkt för att stödja barnporr, inte ens om den bara är tecknat. För det VET vi ju ALLA – steget är lätt från tecknat barnporr till barnporr och med verkliga barn och sexuella övergrepp mot verkliga barn. Bäst att nöja sig med att bara markera. Då kan man skylta med att ha försvarat det fria ordet, men slipper obehagliga efterräkningar.
Hukande möss
Våra stora opinionsbildare hukar sig under en lag som de själva anser är orätt, och de som sysslar med seriekonst idkar förebyggande självcensur.
Det finns ett ord på tyska som väl beskriver denna inställning: ”duckmäuserisch” – att huka sig som en liten rädd mus. Och visst är många debattörer hukmus (Duckmäuser) när det kommer till heta ämnen – inte för att de håller med, det gör de nämligen ofta inte. Utan för att de är mera mån om sitt skinn och sin oförvitlighet än vad som borde vara förenligt med deras roll som journalister, debattörer, intellektuella, eller konstskapare.
En känd tecknare berättade för mig att han efter första domen mot ”manga-barnporren” genast gick och brände upp sin samling av japansk mangaporr. Samlingen innehöll visserligen ingen barnporr, men, menade han: better safe than sorry. Man vet aldrig vad de kan tolka till det.
Tecknaren berättade också att många av hans kollegor hade gjort likadant och slängt ”tveksamma” mangaböcker. Några månader senare efterlyste en svensk mangatecknare i ett tv-intervju bättre riktlinjer i lagen, så att hon skulle få veta vad hon fick teckna.
En översättare, och välkänd kolumnist och tv-personlighet skrev för några månader sedan på sin blogg att hon var både fascinerad av och förtjust i Lost Girls, trots att boken innehöll barnpornografi. Och hon önskade att hon kunde berätta hur Moore och Gebbie hade gestaltat detta tema, men det gick inte för att gestalta dessa teman var olagligt i Sverige. Hon hoppades därför att HD skulle ta fallet med manga-barnporren. För det skulle kunna klargöra hennes juridiska situation. Hon efterlyste med andra ord att HD skulle bestämma vad hon fick läsa och inte läsa. Oberoende av vad hon själv ansåg om boken. Det tycker jag är en märklig inställning för en professionell kulturarbetare.
Jag skrev och frågade om hon ville översätta boken som hon var så fascinerad av åt Epix. Hon svarade inte ens.
Mig veterligt vågade ingen seriehandlare längre att importera Lost Girls efter domen, hur stor och banbrytande än denna serieroman anses vara, och hur stor megastjärna än Alan Moore är.
Och givetvis vågade inget svenskt förlag sig på den boken heller. Det är ju en väldigt dyr bok att göra, och den borde egentligen platsa mycket bättre på ett större förlag med dtörre resurser, bättre marknadsföring och bättre förankring hos tidningarnas kultursidor. Epix serier har ju alltsedan POX-målet knappt fått några recensioner längre i de stora tidningarna.
Just i det rådande censurklimatet hade det varit bra om ett större förlag som har skrivit yttrandefrihet på sina fanor hade gett ut den boken, om inte annat så för att sätta ett tydligt tecken för konstens frihet. Ordfront/Galago hade legat nära – de har goda resurser, ger ut bra serier, och har bra förankring i media och ett oförvitligt rykte bland kulturskribenter. Också Bonniers brukar då och då högtydligt förkunna att man värnar det fria ordet. Visserligen oftast i samband med att Bonniers kapat ännu en bit av medie- och kulturmarkanden åt sig. Men ändå. Man värnar. Och Bonniers har inte bara massiva resurser för att ge ut och marknadsföra en så dyr bok som Lost Girls. Bonniers äger dessutom många av de media som recenserar böcker, och har ett fast grepp kring bokdistributionen.
Men icke. Det skulle ju kunna bli efterräkningar och skandal. Visserligen har Lost Girls ett ganska grundmurat konstrykte om sig, men vem vet hur länge man i Sverige fortfarande undantar konst från censur?
Mer om detta en annan gång.
Imorgon ska jag sitta i HD och lyssna på hur de lärda och de rättänkande dividerar om vilka böcker jag ska få läsa och vilka bilder jag ska få titta på. Eller få förlägga utan att riskera böter och fängelse.
Kommentera 16 maj, 2012
