Jag hade egentligen tänkt flyga till SPX på både dit- och hemvägen, men tack vare Eyjafjallajökulls utbrott slapp jag oroa mig för övervikt i bagaget på vägen till Stockholm, och åkte buss upp istället. Många internationella gäster kunde inte komma alls av samma anledning, men jag bor ändå så pass nära att markbundna transportalternativ är helt okej. Bussresan till Köpenhamn (c:a 7,5 timmar) är extra trevlig, eftersom biten mellan Rostock och Gedser är på färja. Jag stod ute på däck och stirrade fascinerat på havet under nästan hela överfarten.
Lite oväder samt kranar i Rostock.
Med tåg och buss tog jag mig genom natten till svenskt territorium och till Lund, där jag sov över hos Ainur. Nästa morgon åkte vi tillsammans till Stockholm (den bussen tog kanske 9 timmar). Från bussen gick vi raka vägen till Kulturhuset. Och se där, vi hann faktiskt dit en timme innan 8timmarsserien var över! Jag fick ihop något bisarrt till en entimmesserie, vilket så småningom kommer att läggas upp på 8sidor.blogspot.com tillsammans med alla andra fina bidrag.
På fredagen, kvällen innan själva marknaden, hade det smart nog ordnats så att utställarna kunde komma och göra i ordning sina bord i förväg. Detta gjorde sen att det blev mycket mindre stressigt för alla inblandade på lördagsmorgonen. Yay!
Borden som hade hyrts in visade sig vara bredare än väntat, viket ställde till det lite för placeringen. Vi hade beställt två bord, att dela mellan Goldenbird, Tunguska och Epix, men upptäckte att vi bara hade tilldelats ett enda bord. Det var visserligen bredare än väntat, men inte lika brett som två vanliga bord skulle ha varit … Våra bordsgrannar Svenska Superserier hade precis samma problem, så med förenade superkrafter skjöt vi i smyg in ett extra bord mellan oss, och 1,5 bord blev perfekt.
* * *
På lördagen var det sedan dags!
Så här snygga var vi – jag, Ainur och Mochiattrappen. (Foto stulet från Stef Gaines.)
Mina fanzin hamnade kanske lite i skymundan för min stora feta bok Eva ♥ Asbesthjärtan. Det var till och med någon vansinnig person som påstod sig föredra att vänta på en oviss framtid – om två, fem, tio år?! – när Drivgods, huvudserien i mitt fanzin, kommer att samlas i någon form av bok. Vad har det blivit av kärleken till tidningar i dessa tider …?
Men i Eva-boken kunde jag i alla fall rita större bilder och färglägga lite med akrylfärg. Eftersom jag skämdes för det enda jag hade med mig i kameraväg – en frukttelefon utan telefonfunktion (som jag ärvde nyligen, efter att jag i åratal har skrattat åt iPhoneanvändare) - tog jag inga egna foton på signeringarna. Men som tur var tog Ainur och några andra bilder när jag signerade! Jag stjäl dem helt skamlöst här:
En av två signaturer inspekteras och jag ler urskuldrande för att jag var i kass form mest hela tiden. :o(
(Foto: Ainur)
K-E Lindkvist bad om en ”vågad” teckning. Kanske inget direkt som kan mäta sig med Roberta Gregorys ”vågade” teckning som han berättade om … (Foto: Ainur)
Det enda fanzinet som jag själv skaffade var den hett efterlängtade Anima#6, med denna helt underbara signering av Stef Gaines. Jag hann nämligen knappt gå runt och kolla på andras grejer. V`(oo)´V
Men jag kunde läsa några nya fanzin ändå, för Ainur satt i juryn för Seriefrämjandets fanzintävling. Hon läste tävlingsbidragen under lördagens gång, så även jag kunde sno dem och läsa dem lite. Ett par av mina favoriter där var Johan Jergner EkerviksBärplockaren, Nasses Necrozin, Li ÖsterbergsAgnosis (med en jättefin serie om Hades och Kerberos!). I en klass för sig var Alexander Håkanssons helt vansinnigt roliga serie Robot Fight i Comic Royale 4.
Sen vann också just Comic Royale (publikpriset) och Agnosis (juryns pris)! Whee!
David Liljemarks otroliga mästerverk Laban #6 nominerades åtminstone i fanzintävlingen, fast den chockerande nog inte vann något av prisen. Det är ju många som har tappat förtroendet för Urhundenjuryn nu när en så vederstyggerlig bok som Gängkrig 145 har nominerats, och David Liljemarks fantastiska storverk Boltzius INTE nominerades.
Jag hörde dessutom rykten om att vissa rara människor ondgjorde sig också för att Eva inte nominerats till Urhunden. Kanske den inte nominerades inte bara för att den är så trashig och alltför otypisk för svensk serieutgivning, utan även för att Ainur sitter i den juryn också? >:(:)p Tur att hon ska flytta till Finland snart …
Jag straffade Ainur för att hon med sin jävighet sumpar alla mina chanser att vinna ens nån svensk serieutmärkelse genom att jag tvingade henne att hämta kaffe åt oss och vägrade betala hennes kaffe, men senare förlät jag henne och köpte pizza åt henne.
Horst läser kvalitetslitteratur. Han var inte så mycket vid bordet, men lyckades ändå skrämma bort stackars Tomas Antila vid ett tillfälle.
Killen med solglasögonen i bakgrunden är Alberto Corradi, som är vampyr och därför inte riktigt tål dagsljus.
(Foto: Ainur)
Våra bordsgrannar på andra sidan var trevligt nog Jonas från Albumförlaget (längst till vänster) och Tobias från Man av Skugga (i svart utan huvud), bekanta sedan förra Bokmässan. Hammerfall-manusförfattaren Sylvain Runberg (i blå skjorta) signerade hos Albumförlaget. Här pratar vi kanske just om Manga-BD-fusion, eftersom han även har nån serie i japansk-europeisk stil på gång med en annan tecknare. (Foto stulet från Shazam.se:s fotoalbum på facebook.)
Ibland var det lite dött, så jag läste noveller av Alexander Serafimovitj i en bok som Horst lånat mig. Serafimovitj, sovjetisk författare med kosackpåbrå, är kanske mest känd för Järnströmmen, men har också skrivit fina och hjärtskärande noveller om bland annat björnar och vildsvin, som fick mig att gråta hela tiden, så det var nog ingen bra festivallektyr egentligen …
I bakgrunden skymtar Mattias Elftorp, med mustaschen. Han kom förbi vid något tillfälle och bläddrade nyfiket i Odis blogg, men blev kanske besviken för att det inte var tillräckligt mycket tentakelmonster i den, trots det lovande omslaget.
(Foto: Ainur)
* * *
För ett tag sen kommenterade jag angånde en kommentar på Sara Granérs facebooksida: ”Om detta är vad det innebär att vara framgångsrik ung serietecknare i Sverige är jag glad om jag slipper …….” Kommentaren i fråga var:
”jag tycker du är skitduktig! jag sitter och läser ‘det är bara lite aids’ varje gång jag bajsar. det är toppen – ibland vill man bara sitta kvar fasten man är klar för längesen.”
Men vem skulle ha kunnat ana vad som skulle hända nu på SPX10 … att Fredrik Strömberg skulle informera mig om att Eva har haft äran att vara hans toalettlektyr i flera månader?!!! Kan detta verkligen betyda … att … att …
I HAS ARRIVED??!!!!!!?!!!!!!!!!!!1
* * *
SPX växer och blir bara bättre för varje år, vilket är väldigt roligt att följa. Det här var det överlägset smidigaste och bäst organiserade SPX av alla sex stycken som jag varit på. Jag blev mycket positivt överraskad och tyckte att det kanske var värt den nya bordsavgiften på 300 kr även för fattiga fanzinmakare vars budget mest bara går på minus. (För förlag, föreningar och seriehandlare är avgiften ju väldigt låg, så för t.ex. Epix var det hur gôtt som helst.)
Något som många fortfarande klagade på var dock att det var lite dåligt med reklam och skyltning om evenemanget, och det verkade verkligen som om de flesta som var där var ”redan invigda”, med rätt få besökare som bara råkade hitta dit på måfå. Det gjorde festivalen dock inte mindre rolig, eftersom jag känner fler och fler av alla dessa redan invigda för varje år, och fast jag är så asocial annars tycker jag att det är jätteroligt att träffa allihop igen. Ännu roligare när det dessutom kommer bekanta från Berlin i skepnaden av min kära chef Johann från avant-verlag.
* * *
En verkligen totalt överraskande besökare som helt plötsligt dök upp var Mikael Grahn. Han och Horst Schröder gjorde i början på 80-talet Grön Natt och Pearl – flickan som kom in från värmen, de två allra bästa svenska seriealbumen någonsin, som helt klart förändrade något grundläggande i strukturen på min hjärna när jag gick i lågstadiet och upptäckte dem i Gislaveds kommunbibliotek. Jag minns tydligt hur jag låg på den sträva röda heltäckningsmattan i barnserieavdelningen och läste Grön Natt för första gången. Sen lånade vi hem båda albumen och jag läste dem många gånger om och om och om igen.
Jag kunde förstås inte låta bli att fangirla Mikael Grahn i flera omgångar, och så kom Horst strosande … Och efter att inte ha haft någon kontakt alls i nästan en evighet återförenades Horst Schröder och Mikael Grahn i en lycklig omfamning den 25 april 2010!!!
En hisnande tanke, men tänk om det vore så att deras tredje album, Stormkantring, ändå en dag avslutas? Och – om möjligt ännu mer hisnande – tänk om de ytterligare planerade albumen, som Horst har berättat mycket om, kanske trots allt en dag ser världens ljus …? Jag vågar inte hoppas på någonting, men jag kan inte hålla mig för att drömma.
* * *
Efter detta episka möte trodde jag ju att det omöjligt kunde bli bättre än så. Men när festivalen var över och vi packade ihop våra grejer upptäckte jag att en anonym beundrare omärkligt hade lämnat sina kalsonger under min stol!!!!!!!!!!
De innehåller intimhår och allt! Detta är en helt enorm höjdpunkt i min serietecknarkarriär hittills! Jag kommer att hänga upp dessa kalsonger på en hedersplats på min vägg bakom glas och ram!
Om vederbörande framträder ur anonymiteten kommer hen inte att hängas ut offentligt, men dock att belönas med en oljemålning i formatet 100 x 160 cm, med motiv av sig själv, i dessa kalsonger eller utan.
Epix förlag ger 2010 ut Johann Sfars serieversion av den klassiska barnboken Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry. Den är handtextad av Oskar Forsgren, det vill säga undertecknad. Tinet Elmgren bad mig att skriva ett gästinlägg här på bloggen om hur jag tänkt och gått tillväga i arbetet. Det gör jag gladeligen!
Till en början studerade och övade jag lite på stilen. Sfar har en härligt spröd och spretig handstil med vindlande rader och omväxlande tryckbokstäver och skrivstil. Rytmen i stilen låg ganska nära min egen handstil, så den gick rätt fort att lära sig.
(klicka för att förstora)
Jag funderade ett tag på vilket material jag skulle använda. En fiberspetspenna eller någon sorts kulpenna hade varit mest praktiskt, men då skulle den organiska känslan i linjerna gå förlorad. Så jag valde stålstift och tusch, helt enkelt för att Sfar själv gör det och det skulle göra stilen mest lik originalet. Jag använde Joseph Gillott’s artist’s pen, ett fantastiskt trevligt och lagom mjukt stålstift, och Talens Drawing ink.
(klicka för att förstora)
Papperet var till största delen blad från ett kollegieblock från Akademibokhandeln, men när det tog slut använde jag vanligt kopieringspapper och några ark av ett mer glättat papper bara för att testa om någon sort kändes bättre. (Hoppas intresseklubben antecknar flitigt!)
Nu hade Förlaget Gallimard varit vänligt nog att skicka mig boken i tre exemplar, förmodligen på grund av misstag i något led av den interna kommunikationen. Oftast har man ju bara ett exemplar av boken men två ex underlättar faktiskt, som vi strax ska se. Jag tejpade fast ett ark över den aktuella sidan i boken. Papperet var tillräckligt genomskinligt för att jag skulle se bubblans och textens storlek, men inte exakt hur bokstäverna såg ut. Därför hade jag den andra boken uppslagen framför mig och kunde notera detaljer i stilen. Manuset, den översatta texten låg förstås också bredvid. Sen var det bara att doppa stiftet och pränta. Gjorde jag något misstag markerade jag det för att ändra det sen i PhotoShop.
Jag textade kanske 15-20 sidor i stöten och gick sedan en trappa ner och skannade in dem – och här kom den tredje boken till pass! Tack vare förlagets försyn slapp jag släpa den tunga folianten upp och ner för en knarrig trappa och skonade min ömtåliga, långa rygg… Eller nåt. För sedan jag skannat passade jag in texten i InDesign och konsulterade ibland originalboken för att checka att placeringen i bubblorna stämde.
(klicka för att förstora)
Omslagsrubriken ritade jag också för hand, först skissade jag och ritade sedan tunna konturlinjer med fiberspetspenna. När jag skannat in den gjorde jag korrigeringar, fyllde bokstäverna och slipade till formen innan jag skickade den till Tinet så hon kunde lägga in den i layouten.
Förutom textning gör jag illustrationer och serier och skriver kulturkritik för Västerbottens-Kuriren. Titta gärna in på min blogg eller hemsida!
Så var Bokmässan i Göteborg överstånden. Den överträffade alla våra förväntningar. Fast vi hade egentligen inga förväntningar alls – Horst brukar ha ett hälsosamt mått av skepsis mot i princip allt, och jag tog bara dagarna som de kom.
# # #
En stor händelse var förstås när Joe Saccos Fixaren tilldelades Urhundenplaketten för 2008 års bästa till svenska översatta album.
Och här är Joe Saccos fina blombukett på min mammas veranda.
Passande nog sände SVT:s K-Special ett väldigt intressant program om krigsserier alldeles i dagarna (med inledningen filmad på Bokmässan, där ett ex av Fixaren viftades i programledarens hand) vilket kanske gjorde sitt för att väcka extra mycket intresse för boken bland mässans besökare.
# # #
Något annat som var väldigt kul var liveteckningen på Seriefrämjandets livescen. Jag önskar att jag hade hunnit se fler tecknare i skapandets ögonblick. Resultaten var i alla fall jätteroliga.
Min ena liveteckning på temat ”djurpark”, och under den en av mina favoriter – Johan Cedmar Brandstedts ”hudvård” …
Nedan håller jag på med min andra teckning, ”svamp”:
Och här tecknar min syster Ainur på temat ”bibliotek”, samtidigt som hon intervjuas av Yvette Gustafsson:
Ainur, som även är en mycket seriös doktor i historia och van vid att prata inför mycket värre publik än serienördar på Bokmässan, förklarar just om att rita perspektiv.
Ainurs färdiga teckning, med Falco och Mayann från hennes serie Goldenbird. Fangirls och fanboys hade dagen innan krävt att Ainur skulle smussla in Falco i sin liveteckning, vad det slumpmässigt dragna temat än blev!
# # #
En annan stor händelse var förstås att jag för första gången fick se allmänheten i vitögat med min debutbok i högsta hugg. Och rita roliga bilder i böckerna jag sålde.
Ett hett ämne som kom upp är hur AdLibris nu har kommit ut med ett nytt krav till förlag om 20 % rabatt på f-priset samt att förlagen ska stå för portokostnader. AdLibris är bonnierägt, och jag undrar om detta inte är ännu ett försök att slå ut konkurrenter och komma närmare totalt monopol över bokmarknaden.
Från facebookgruppen Jag handlar inte på AdLibris: ”De flesta små förlag har inte råd med sådana rabatter, och många kommer inte skriva på avtalet för de kan inte existera under sådana krav. Varför ska förlagen betala för att Adlibris ska kunna sälja billiga böcker?”
Om förlagen i fråga skulle höja sina f-pris som svar med 20 %, skulle det tyvärr även slå mot andra bokhandlare än AdLibris. Förlagen kan dock vägra att gå med på de här villkoren och vägra ha sina böcker hos AdLibris, och det skulle ju innebära att AdLibris inte alls kan ha ”allt”.
Om man vill bojkotta AdLibris finns det gott om alternativ. Andra kanaler där man kan köpa exempelvis min bok är Bokia, Bokus, lokala bokhandlare som Staffars i Stockholm (som dock borde kolla sin textkodning) och direkt från förlaget (vilket visserligen är dyrast, men stödjer förlaget allra mest om man nu skulle råka gilla Epix extra mycket).
# # #
Över till mindre allvarliga observationer:
Fredrik Strömberg kramar numera Apple. När han ännu hade långt hår hade han PC, och jag vill minnas hur han en gång sade att han vägrade ha att göra med ”datorer med frukt på”. Nu har han rakat huvudet. Sammanträffande? ;o)
Den allra finaste montern på hela mässan tillhörde Hotell Gästis i Varberg.
Ett jättestort tack till alla vänner, familjemedlemmar och fans som kom och hälsade på mig. Tack till Seriefrämjandet för Urhunden och initiativet med livescenen. Och ett enormt stort tack till de väldigt snälla, trevliga, seriösa och proffsiga förläggarna från de fyra andra fantastiska förlagen som lät Epix dela monter med dem: Mikke från Komika, Jonas från Albumförlaget, Joakim, Anders och Lisa från Myling Media, och TOBIAS!!!!! (obs. insiderskämt) från Man av Skugga. Ett särskilt tack till min mamma som lät mig bo hos henne.
Och sist men inte minst tack till Horst som släppte iväg mig på mässan.
(Alla foton i det här inlägget är av Ainur Elmgren.)
Idag delades Urhundenplaketterna ut. 2009 års Urhundenplakett för 2008 års bästa till svenska översatta seriealbum gick till Fixaren av Joe Sacco. Juryns motivering:
»Joe Sacco har grundlagt seriejournalistiken med sina skildringar av hur människor och samhälle påverkas av krig och ockupation. Han är viktig både för det han skildrar och för hur han utvecklar mediet innehållsmässigt. Nu är han äntligen utgiven på svenska med en skildring där han fördjupar vår bild av krigets Bosnien.«
Ainur fick inte riktigt till några bra bilder när jag tog emot priset av Dick Harrison, som ställföreträdare för Joe Sacco och Horst, men här är i alla fall de roliga bilderna:
# # #
Idag livetecknade jag dessutom en gång till, nu på temat ”svamp” …
Malin Biller hade förresten tecknat på samma tema förut, nedan, under Kim W Anderssons ”pudding”:
Jag ritade en gris som äter magiska svampar och hallucinerar …
När jag ritar är det nog någon koppling mellan högra och vänstra hjärnhalvan som bryts, för när Jenny B. försökte intervjua mig lite emellanåt hade jag bara totalt hjärnsläpp. Whee!
# # #
Väl hemkomna gav vi lite mjölk åt en av de förvildade katterna som stryker runt mammas hus …
Det finns en lång artikel om Epix och det allmänna tillståndet för vuxenserier i Sverige idag på nwt.se. Horst intervjuas: ”… det finns ingen publik för vuxenserier. Inte ens Ralf König, som säljer i stora upplagor i Europa, säljer här. Inte en kotte köper honom, inte ens bögarna.”
Idag bar vi in alla böcker och möbler och byggde upp montern. Mikke Schirén från Komika kommenterade hur kanske oväntat fysiskt arbetet som förläggare är. Man bär ändlösa mängder av kartonger med böcker fram och tillbaka, och inför mässor och festivaler bygger man upp stånd och montrar. Jag personligen gillar just den fysiska biten väldigt mycket, och det är ju sunt med mångsidigt arbete …
Så här såg det ut ungefär klockan fyra, i halvfärdigt skick och suddig bild:
Killarna från företaget Nessim var hjälpsamma och även snygga. Tyvärr behövde vi inte deras hjälp, men det gjorde de i montern mittemot. Det här är tyvärr den bästa bilden jag fick på den här Nessimkillen …
Imorgon öppnar mässan klockan 9 (främst för fackbesökare). Välkomna dit!
Nu ska jag sova, för jag bor hos min mamma mitt i skogen i det annars så lyxturistiga Orusts white trash-område (polisen i Göteborg har ett eget kodnamn för vägen där vi bor, eftersom det finns så mycket kriminella och narkomaner och allt möjligt här …), och det är rätt dåliga bussförbindelser härifrån till civilisationen.
Jag har i uppdrag att texta en bok som ska komma ut på Epix så småningom – We Are on Our Own av Miriam Katin (på svenska När mamma brände Gud). Boken baserar sig på tecknarens barndomsupplevelser i Ungern under andra världskriget. Katins mamma, en mycket modig och smart judisk kvinna, iscensätter sin och dotterns död och går under jorden.
Originalet är textat för hand med blyertspenna.
Det är mer arbetsintensivt och därmed dyrare att texta för hand än digitalt, så inför den svenska utgåvan provade vi om det inte gick att skapa ett typsnitt som liknar blyerts.
Det program som jag använder för att skapa typsnitt fungerar så att man importerar bitmapbilder i programmet, och det omvandlar dem till vektorer.
Så jag gjorde gigantiska scans i 2400 ppi, gråskala, av originalsidorna i boken, för att kunna få med så mycket detaljer som möjligt. Sen tog jag enstaka bokstäver och gjorde bitmapbilder av dem, och importerade dem slutligen i typsnittsprogrammet.
Så här ser bokstäverna ut i närbild:
När jag nu textar boken i InDesign gör jag texten halvt genomskinlig, så att det blir ljusare och så att strukturen på sidan därunder syns igenom lite grann.
I omvandlingen till vektorer går en viss del av detaljerna från bitmapbilden förlorad. När bokstäverna trycks i normal storlek suddar det ihop sig ytterligare, så i den tryckta boken kommer textningen verkligen att se ut ungefär som blyerts.
I en trevlig artikel om min bok Eva: Asbesthjärtan skriver Calle Hedrén i nwt.se, angående mina inspirationskällor: ”Själv läser jag även in den franska filmen Baise-moi om två prostituerade som för att hämnas på manssamhället drar iväg på en mord- och rånturné. En film som Tinet säger att hon inte sett förrän helt nyligen”.
Jag gillar Baise-Moi väldigt mycket. Men det stämmer att jag inte har sett filmen förrän nu för ett par månader sen. Jag har känt till den sen den kom ut, och tyckt att den verkade rolig. Fast nu när jag har sett den vet jag inte riktigt varför just den skulle vara en så uppenbar inspirationskälla – ”prostituerade som dödar en massa folk” är en ganska liten gemensam nämnare mellan den och Evas eskapader.
Det finns faktiskt en hel genre som heter ”rape-revenge”, främst inom B-filmen på 70-talet. Men jag måste nog göra någon besviken när jag avslöjar att jag knappt hade sett några rape-revenge-filmer alls när jag tecknade serierna om Eva. (Förutom några filmer som dock inte brukar nämnas bland rape-revenge-klassiker, som Polanskis Repulsion, Bergmans Jungfrukällan, med badass medeltida svärdkamp i ”revenge”-delen, och Aki Kaurismäkis Tulitikkutehtaan tyttö.)
För att råda bot på denna kunskapslucka har jag nu tittat lite närmare på genren rape-revenge. Den kan delas upp i några stycken underkategorier beroende på olika kriterier.
Dels finns det filmer som skildrar ”rape”-delen med mer njutning, och andra som skildrar ”revenge”-delen med mer njutning; vissa är alltså skildrade mer ur förövarens synvinkel och andra mer från offrets/hämnarens perspektiv. Och dels finns det filmer där offret och hämnaren är samma person, och filmer där hämnarna är vänner eller familjemedlemmar till offret (exempel på det senare är Last House on the Left, Lady Snowblood eller Charles Bronson-rullen Death Wish).
Den undergenre som jag tycker är roligast är den där hämnden är den ljuvaste delen, och där offret och hämnaren är samma person. Dessa filmer brukar följa en och samma formel:
1. En kvinna våldtas och misshandlas.
2. Kvinnan överlever, repar sig och förbereder sig på att hämnas.
3. Kvinnan mördar våldtäktsmännen, alternativt en massa män i allmänhet.
Exempel på detta är I Spit on Your Grave, Ms. 45, Thriller – En grym film, Dirty Weekend och Lipstick. Nu hinner jag tyvärr inte titta på film hela dagarna, så jag valde ut Thriller (1974) och Ms. 45 (1981) för närmare granskning. Den följande texten innehåller rejäla spoilers för de här två filmerna, så om man är känslig för spoilers rekommenderas det att se dem innan man läser vidare.
Hjältinnorna i båda dessa filmer är stumma, och de följer båda rape-revenge-formeln, men ungefär där slutar likheterna.
Hjältinnan i Ms. 45 heter Thana, och är en blyg ung kvinna som jobbar i en skräddarverkstad i Manhattans textildistrikt. En dag när hon är på väg hem släpas hon plötsligt in i en gränd och blir våldtagen av en maskerad man. Hon tar sig hem, men där möts hon av en inbrottstjuv. Det finns inget av värde hemma hos henne, så han våldtar henne – igen. Men då lyckas hon kämpa sig loss och slår ihjäl honom med sitt strykjärn. Sedan står hon inför den besvärliga uppgiften att gömma liket för sin nyfikna hyresvärdinna och göra sig av med det utan att någon märker något. Thana lider dessutom av svårt posttraumatiskt stressyndrom och hemsöks av mardrömmar och hallucinationer. Det enda som kan lugna hennes nerver är att ta inbrottstjuvens pistol och ge sig ut på gatorna för att hämnas …
I filmen finns det inga sympatiska män alls. Däremot är den full av dryga sexister: män som visslar och slänger käft efter kvinnor på gatorna, en hallick som misshandlar en prostituerad, en fotograf som tungkysser en kvinna i ett café och strax därpå försöker stöta på Thana och hennes kollegor å det slemmigaste, en arabisk oljeshejk (!) som köper sig kvinnligt sällskap för pengar, en man som fick reda på att hans fru bedrog honom och därför dödade hennes katt, och sedan lägger ut sig över denna tragiska historia för Thana i en bar, så självupptagen att han inte ens märker att hon är stum, eller Thanas extremt slemmiga chef, som gör närmanden på henne. Under filmens lopp får de alla möta ”Ms. 45”:s kalla blick.
Thana är dock på väg allt längre ner i en paranoid vansinnesspiral, och mördar allt fler till synes oskyldiga män. Det hela kulminerar i en stor showdown på en halloweenfest, dit Thana kommer utklädd som nunna. Thanas sista offer är en man utklädd till kvinna, varefter hon knivhuggs till döds av sin kollega Laurie. Laurie har dessförinnan hållit kniven i en bisarrt fallisk pose, och när Thana vänder sig om och ser vem som gett henne dödsstöten viskar hon ”Syster …”, som om hon känner sig förrådd av sin medsyster Laurie i sin kamp mot männen, för kvinnorna.
Det är helt osannolikt att Thana kan skjuta så träffsäkert helt utan träning, och det ges ingen förklaring till varifrån hon får fler patroner, men detta är en B-film, så såna grejer är kanske inte så viktiga. Det är dock kanske lite mer realistiskt att hon till slut straffas för sin hämndorgie.
Ms. 45 kan å ena sidan tolkas som att Thana blir sinnessjuk, och får sitt rättmätiga straff på slutet.
Å andra sidan kan man tolka det som att Thanas förvandling är en naturlig konsekvens av den sexism och det gubbslem som hon ständigt utsätts för. Dr Diana Russell beskriver i en studie om våldtäkt i äktenskapet hur det på den breda skalan av sexuellt våld finns vulgära visslanden och kommentarer om kvinnors utseende i den ena änden, och brutala gruppvåldtäkter och mord i den andra änden (Mäkelä 2003).
Att Thana ”straffas” på slutet, och att hon överhuvudtaget gav sig ut på sin hämndturné, beror på att omvärlden inte förstår henne, för hon är (symboliskt) stum och kan inte förklara för någon vad som har hänt henne. Lauries övertydligt falliska pose med kniven är då en kod för att Laurie går patriarkatets ärende när hon dödar Thana.
Thriller – En grym film är en svensk film, bitvis fantastiskt vacker. Hjältinnan är landsortsflickan Madeleine, som blev våldtagen som barn av en man som slapp undan straff eftersom han bedömdes vara sinnesförvirrad. Efter denna händelse förlorade hon talförmågan. En dag missar hon bussen och får skjuts in till stan av en slemmig stockholmare. Han drogar henne, gör henne heroinberoende, tvingar henne att skriva under elaka avskedsbrev till sin familj därhemma, skär ut hennes ena öga när hon fortfarande inte vill lyda, och tvingar henne till slut till att prostituera sig.
Madeleine ger sken av att foga sig, men när hon har ledigt på måndagarna hänger hon sig åt att träna närkamp, prickskytte och rallykörning … Och till slut kommer dagen när hon hämnas på alla sina kunder, män som kvinnor. Den ljuvaste hämnden tillägnas hallicken. Madeleine utmanar honom på duell. Hon låter honom tro att han har vunnit, men hon har lagt en fälla för honom och drar fram pistolen hon tejpat fast i sin nacke under sitt långa hår. Hon skjuter honom i knäet, flera gånger, med lite pauser emellan. Så binder hon ett rep omkring honom och hämtar en jävla ardennerhäst som hon låter släpa honom över grusvägen. Därefter begraver hon honom under stenblock, så att bara hans huvud sticker ut. Omkring hans hals drar hon en snara, vars andra ände hon fäster vid ardennerns seldon. En bit ifrån hästen ställer hon en hink med korn. Sedan sätter hon sig i närheten och ser på.
Innan den sista hämndsekvensen fick den här filmen mig mest att ofrivilligt tänka på den bisarra Bar Mitzva-filmen i The Apprenticeship of Duddy Kravitz (1974) … Filmsnuttar med hardcore-sex (filmade med en annan skådespelerska) är inklippta i bordellsekvenserna, och våldscenerna är också de pornografiska, med blod som sprutar njutningsfullt i slow motion, och ett verkligt snitt i ett verkligt öga (på ett lik) i scenen där hallicken skär ut Madeleines öga (referens till Un Chien Andalou?).
I motsats till Thana i Ms. 45 är Madeleine inte galen, utan hon handlar fullkomligt rationellt. Filmen visar aldrig om hon bestraffas för sin hämndorgie, där även utomstående, bland dem poliser, råkat illa ut. Thriller handlar inte om konsekvenserna för Madeleines hämnd, utan den handlar om hennes hämnd, och eventuella konsekvenser är irrelevanta.
Regissören och manusförfattaren Bo Arne Vibenius avslöjar i en intervju med David Zuzelo att hans plan med Thriller var att göra en så kommersiell film som möjligt, för att kompensera för floppen med hans barnfilm Hur Marie träffade Fredrik. Där brast han kanske lite i omdöme, eftersom Thriller istället blev totalförbjuden i Sverige.
Men den fick enligt Vibenius ett positivt mottagande av många feminister, och det är inte så svårt att förstå varför. Att ett stort antal rape-revenge-filmer med handlingskraftiga hjältinnor började komma just på 70-talet kan ses som ett resultat av vågen av feminism i slutet på 1960-talet.
Rädsla för våldtäkt och sexuellt ofredande är ett enormt kollektivt trauma hos kvinnor. Dels finns det en reell risk för att utsättas för våldtäkt, och dels bombarderas vi av skräckhistorier om våldtäkter i media och populärkultur som spär på rädslan ytterligare. Den vanliga bilden av kvinnor som utsätts för sexuellt våld i fiktion är ”det förlamade offret”, som högst räddas av en man, en roll som inte är särskilt konstruktiv – snarare förödande för kvinnors självkänsla. Därför kan det kännas väldigt befriande och stärkande att se en film där en kvinna inte bryts trots upprepade övergrepp, och där hon till slut hämnas själv på sina våldtäktsmän.
Dock är det anmärkningsvärt att alla rape-revenge-filmer från 1970- och 80-talet, hur feministiska de än är, är gjorda av manliga regissörer och manusförfattare. Det ger kanske ytterligare en dimension till det faktum att Thana och Madeleine i Ms. 45 och Thriller är stumma.
Några undantag är kanske rape-revenge-filmer som baserar sig på böcker skrivna av kvinnor, som Män kan inte våldtas (1978, regi Jörn Donner, efter boken med samma namn av Märtta Tikkanen) och Dirty Weekend (1993, regi Michael Winner – som även gjorde Death Wish-filmerna – efter boken av Helen Zahavi). Först under senare år har det kommit några rape-revenge-filmer gjorda av kvinnor: Baise-moi (2000, Virginie Despentes och Coralie Trinh Thi), Pelon Maantiede (2000, Auli Mantila), Chaos (2001, Coline Serreau) och Descent (2007, Talia Lugacy).
Jag hade som sagt knappt sett några rape-revenge-filmer när jag tecknade serierna om Eva. Men det finns inslag av rape-revenge i boken.
I novellen Blyläppar kidnappas Eva av gangsters som på uppdrag av sin chef tänker tortera henne. De tar henne till en övergiven lagerbyggnad och kedjar fast henne vid väggen. En av gangstrarna våldtar henne, men just detta ger henne chansen att ta sig ur knipan, i en vild storm av bly och skvättande blod.
I novellen Glasregn härjar en psykopat som har siktat in sig särskilt på gatuprostituerade, vilka han våldtar och torterar till döds. Några av hans offer råkar vara vänner till Eva, och när polisen inte verkar göra något tar hon saken i egna händer.
Faktum är att de allra första idéerna jag fick till rape-revenge-inslagen i Eva inte kom från film, litteratur eller andra serier, utan i form av drömmar som jag hade ganska ofta sedan jag kommit i puberteten. I drömmarna försökte en man våldta mig, men jag kämpade emot allt vad jag kunde, och dödade honom till slut. Drömmarna vilade njutningsfullt vid alla detaljer när jag misshandlade och dödade honom.
Det är nu länge sedan jag har haft sådana drömmar. Kanske för att jag har blivit vuxen och mer självsäker, eller kanske för att jag har kanaliserat dessa känslor i mina serier.
Här publicerar vi nyheter, webbserier och texter om arbetet på Epix. Då och då kommer vi att ta fram någon gammal albumgoding ur lagret och presentera den.
Webbserien som är på gång nu är Museet av Sascha Hommer och Jan-Frederik Bandel. Klicka på bilden nedan för att läsa mer om den!
