Kolla Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Lost_Girls
och Neil Gaimans fina recension http://journal.neilgaiman.com/2006/06/lost-girls-redux.html

Men hur hyllad boken än är, så riskerar flickorna att bli förföljda som brottslingar och att bli deporterade och portförbjudna i vårt land.

Hur och varför, det kanske avgörs imorgon när Högsta domstolen avkunnar den slutgiltiga domen i det segslitna målet mot ”manga-barnporren”.

För flickorna – eller snarare damerna: Alice (Alice i Underlandet), Wendy (Peter Pan) och Dorothy (Trollkarlen från Oz) – berättar sina sexuella barndomsupplevelser för varandra när de råkas på ett överklasshotell strax innan första världskrigets utbrott, samtidigt som de med stigande förtjusning ägnar sig åt varandra. Och det de inte har upplevt själva eller fantiserat om då eller håller på med just nu, det läser de om i porrberättelserna som finns på hotellrummen istället för bibeln.
Och det här gäller inte bara några futtiga 30-tals bilder av manga-amatörtecknare, utan en hel serieroman på 300 sidor, med mycket vackra och mycket tydliga bilder av f.d. undergroundartisten Melinda Gebbie: gamla Poxläsare kanske minns henne – hennes serier var snuskiga redan då.

Barnförbjudet – och i vissa fall totalförbjudet ¬– är bara förnamnet.

Censurprocesser förr och nu
Det saknar inte en viss ironi att avtalet med makarna Moore och Gebbie blev klart bara några dagar innan Högsta domstolen tar upp målet med den så kallade manga-barnporren. Med tanke på att en svensk domstol fastlagit redan 1990 i målet mot serietidningen Pox att serier är konst, och alltså inte får censureras, borde ju åtalet mot manga-barnporren egentligen inte ens ha kunnat väckas: för manga är serier, och serier är konst enligt domen i målet mot POX (som gällde sexuellt våldsskildring). Och konsten är undantagen från censur.

Och eftersom vi inte längre har en officiell instans i Sverige som skulle kunna drista sig till att utdöma en målning, en bok, en film eller en serie som ”icke konst”, behövs det igen Einstein för att förstå att manga (hur illa man än må tycka om det som avbildas) är konst, och därmed undantagen från censur.

Men det var då det.

Och nu är det flera moralpaniker och terroristpaniker senare, och det har växt fram ett oroande stort och fortfarande växande stöd för övervakning och förbud. Inte bara hos staten och dess ’tjänare’ – där sådant ju närmast ingår i yrkesrollen – utan även hos både de som ska sätta emot statens kontrolliver och hos de som drabbas av denna iver. Och senaste inkörsporten till övervaknings- och förbudssamhället – och till censur och självcensur – är just två företeelser som nära nog vi alla är rädda för och känner avsky inför: terrorism och sexuella övergrepp mot barn.

Spetsa med religiös/”etnisk” profilering respektive med en omdefinition av ”barn” till ”människor från 0 – 18 år”, och snart har vi den perfekta stormen där allt fler ropar efter den ökände ”starke mannen” som ska skydda oss från alla dessa horder av terroristmuslimer som bara hatarhatarhatar oss-som-inte-gjort-dom-nånting och från alla dessa pedofiler som finns överallt och som kommer att kasta sig över alla våra barn om inte vi-gör-något-NU.

Och många hukar sig för den perfekta stormen och idkar självcensur. Man vill ju överleva till bättre tider som kanske ska randas igen. Och dessutom – man är ju ingen terrorist eller pedofil heller. Eller?
Eller?!!

Några debattörer och tidningar sade visserligen ifrån och tyckte att domen mot mangabilderna var befängt och fel – men INGEN, inte en enda tidning, varken på pappret eller på nätet, vågade publicera något av de bilder som de så stora i orden ansett att de inte borde förbjudas. Inte ens någon av de mest harmlösa bilderna.

Utan först när hovrätten hade frikänt några bilder som tingsrätten hade dömt som barnporr – först då vågade tidningar och debattörer visa dessa – för nu var de ju inte längre barnporr och förbjudna. Och vid det här laget har vi väl alla sett oss övermätta på de två töser som suger på samma banan.

Det är vad man nu förtiden i Sverige kallar för ”att stå upp för tryckfriheten och det fria ordet” – man hukar sig och följer lagen som man ”givetvis” anser vara fel.

Annars var det 1989, när Folkaktionen mot pornografi anmälde mig för att publicera ”våldsporr” i avantgarde-serietidningen POX. Då var det betydligt mera råg i ryggen på Sveriges opinionsbildare och medier. De ansåg visserligen överlag att dessa serier var motbjudande skräp som ingen anständig människa borde befatta sig med. Men de ansåg då som nu att ritade bilder inte borde förbjudas eller censureras. Och åtminstone somliga stod för sina ord och visade exemplen på de åtalade bilderna.

Tankar är fria – eller?
Det finns en tysk frihetssång från den misslyckade borgerliga revolutionen 1848: Die Gedanken sind frei (Tankarna är fria). Sången blev världskänd i Pete Seegers version, och Roland von Malmborg gjorde en svensk version som spelades rätt flitigt på 1960- och 70-talets musikfester och solidaritetsmöten:

Tankar är fria, vem kan dem förbjuda.
Ja tankar är fria, vem kan dem påbjuda.
Ingen mänska kan dem tvinga
när de vill sig bevinga!
Så är och ska förbli: Ja tanken är fri!

Visst låter det vackert? Men den sången ingick aldrig in i min gitarr-repertoar, i motsats till många av Seegers andra låter. Jag tyckte nämligen rejält illa om den. Inte för att jag skulle ha haft något mot tankarnas frihet, tvärtom. Utan för att jag kände till andra versen av denna ”frihets”sång, versen som både Seeger och Malmborg låtit bli att översätta. De visste nog varför:

Jag tänker det jag vill och vad som bereder mig lycka,
fast jag gör det i smyg och så som det passar sig.

Och det, tycker jag, beskriver nog hur man i dagens Sverige hanterar inkräktandet på tankefriheten. Man käftar emot lite lagom – man vill ju inte riskera att bli misstänkt för att stödja barnporr, inte ens om den bara är tecknat. För det VET vi ju ALLA – steget är lätt från tecknat barnporr till barnporr och med verkliga barn och sexuella övergrepp mot verkliga barn. Bäst att nöja sig med att bara markera. Då kan man skylta med att ha försvarat det fria ordet, men slipper obehagliga efterräkningar.

Hukande möss
Våra stora opinionsbildare hukar sig under en lag som de själva anser är orätt, och de som sysslar med seriekonst idkar förebyggande självcensur.

Det finns ett ord på tyska som väl beskriver denna inställning: ”duckmäuserisch” – att huka sig som en liten rädd mus. Och visst är många debattörer hukmus (Duckmäuser) när det kommer till heta ämnen – inte för att de håller med, det gör de nämligen ofta inte. Utan för att de är mera mån om sitt skinn och sin oförvitlighet än vad som borde vara förenligt med deras roll som journalister, debattörer, intellektuella, eller konstskapare.

En känd tecknare berättade för mig att han efter första domen mot ”manga-barnporren” genast gick och brände upp sin samling av japansk mangaporr. Samlingen innehöll visserligen ingen barnporr, men, menade han: better safe than sorry. Man vet aldrig vad de kan tolka till det.
Tecknaren berättade också att många av hans kollegor hade gjort likadant och slängt ”tveksamma” mangaböcker. Några månader senare efterlyste en svensk mangatecknare i ett tv-intervju bättre riktlinjer i lagen, så att hon skulle få veta vad hon fick teckna.

En översättare, och välkänd kolumnist och tv-personlighet skrev för några månader sedan på sin blogg att hon var både fascinerad av och förtjust i Lost Girls, trots att boken innehöll barnpornografi. Och hon önskade att hon kunde berätta hur Moore och Gebbie hade gestaltat detta tema, men det gick inte för att gestalta dessa teman var olagligt i Sverige. Hon hoppades därför att HD skulle ta fallet med manga-barnporren. För det skulle kunna klargöra hennes juridiska situation. Hon efterlyste med andra ord att HD skulle bestämma vad hon fick läsa och inte läsa. Oberoende av vad hon själv ansåg om boken. Det tycker jag är en märklig inställning för en professionell kulturarbetare.

Jag skrev och frågade om hon ville översätta boken som hon var så fascinerad av åt Epix. Hon svarade inte ens.

Mig veterligt vågade ingen seriehandlare längre att importera Lost Girls efter domen, hur stor och banbrytande än denna serieroman anses vara, och hur stor megastjärna än Alan Moore är.

Och givetvis vågade inget svenskt förlag sig på den boken heller. Det är ju en väldigt dyr bok att göra, och den borde egentligen platsa mycket bättre på ett större förlag med dtörre resurser, bättre marknadsföring och bättre förankring hos tidningarnas kultursidor. Epix serier har ju alltsedan POX-målet knappt fått några recensioner längre i de stora tidningarna.

Just i det rådande censurklimatet hade det varit bra om ett större förlag som har skrivit yttrandefrihet på sina fanor hade gett ut den boken, om inte annat så för att sätta ett tydligt tecken för konstens frihet. Ordfront/Galago hade legat nära – de har goda resurser, ger ut bra serier, och har bra förankring i media och ett oförvitligt rykte bland kulturskribenter. Också Bonniers brukar då och då högtydligt förkunna att man värnar det fria ordet. Visserligen oftast i samband med att Bonniers kapat ännu en bit av medie- och kulturmarkanden åt sig. Men ändå. Man värnar. Och Bonniers har inte bara massiva resurser för att ge ut och marknadsföra en så dyr bok som Lost Girls. Bonniers äger dessutom många av de media som recenserar böcker, och har ett fast grepp kring bokdistributionen.

Men icke. Det skulle ju kunna bli efterräkningar och skandal. Visserligen har Lost Girls ett ganska grundmurat konstrykte om sig, men vem vet hur länge man i Sverige fortfarande undantar konst från censur?

Mer om detta en annan gång.

Imorgon ska jag sitta i HD och lyssna på hur de lärda och de rättänkande dividerar om vilka böcker jag ska få läsa och vilka bilder jag ska få titta på. Eller få förlägga utan att riskera böter och fängelse.

Vid sidan om Giftets flod, den hett efterlängtade nya volymen av Gilbert Hernandez på svenska, och trashig underground i form av Michelle Teas Hyrflicka, gör vi denna vår en för Epix snarast atypisk extra stor satsning på svenska serietecknare!

# # #

Uppåner med Lilla Lisen & Gamle Muppen
Av Marcus Ivarsson (efter Gustave Verbeeks serier)

Uppåner med lilla Lisen & gamle Muppen är Marcus Ivarssons läckra remake  av Gustave Verbeeks klassiska, nästan bortglömda serie The Upside-Downs of Little Lady Lovekins and Old Man Muffaroo, som ursprungligen publicerades mellan oktober 1903 och januari 1905 i amerikansk dagspress.

Varje sida läses först som vanligt, sedan vänder man boken upp och ner och läser rutorna en gång till, fast på andra hållet!

Denna genialiska serie fascinerar både barn och vuxna.

Lilla Lisen och gamle Muppen får nytt liv i Marcus Ivarssons träsnittsaktiga teckningar, med elegant färgläggning av Tobias Gustavsson.
Marcus Ivarsson är kanske mest känd för sina grafiskt intressanta självbiografiska serier och humorserier, bland dem På behandlingshem och Sweden Deluxe.

# # #

Vaka
av Patrik Rochling och Li Österberg

Livet har äntligen fallit på plats för prästen Klara i det nästan övergivna brukssamhället där hon fått tjänst. Om några veckor ska hustrun Anna föda deras barn, församlingen har börjat få nytt liv igen, och snart ska hennes kamrat Helena gästspela med sin teatergrupp.

Då upptäcker hon knölar i bröstet.

Klara vill inte besvära Anna med sin oro och pyrande rädsla. Hennes nyss så trygga tillvaro krackelerar sakta, nästan omärkligt. I hennes drömmar och i hennes vakna liv sipprar minnen fram genom nya bristningar och små sprickor. Den trosvissa uppväxten i pingstkyrkan, tonårens gudstvivel, Alice, hennes självupptagna första kärlek. Och Johanna. Första flickvännen, skådespelerskan.

Johanna som stod med ena foten i en annan värld. Som levde efter ett mönster som Klara inte kunde tyda. Som ville förstå. Som såg igenom alla masker. Johanna som maniskt spårade efter bortglömda platser och ödehus.

När färgerna rasar i sjok och golven börjar svikta gör byggnaden uppror.
Bakom ligger skogen tät som alltid.
Ändå är något förlorat.

Vaka är en stillsam berättelse om minnen som sakta skaver mot varandra och flyttar på sig som isflak till nya mönster. Nästan händelselöst smyger den sig in hos läsaren genom små revor och sprickor och ger eko länge.
Vaka, som även kan läsas fristående, är den sjätte delen i Johannasviten. De föregående böckerna (utgivna hos andra förlag) är Johanna, Hjärtat brinner, Skaparens folk, Pusselbitar och Vänd dig om.

# # #

Drivgods
av Tinet Elmgren

Sextonåriga Wilmas tillvaro domineras av hennes pappas alkoholism och mysteriet med hennes frånvarande mamma, som plötsligt tagit kontakt med henne igen. Tills Wilma en dag rycks bort till en annan värld.

Drivgods är en episk äventyrsberättelse som utspelar sig mellan parallella universum, med pirater, lönnmördare, glädjeflickor och shamaner i romantiska hamnstäder i främmande länder som har en hel del gemensamt med Kommunistkina och Sovjet.
Det är också en kärlekshistoria. Och det är en berättelse om att vara andra generationens invandrare, arbetarklass och alkoholistbarn.
Inte minst är det en berättelse om att växa upp och finna sin egen väg – en proletär bildnings(serie)roman i arbetarlitteraturens tradition.

Temat ”att växa upp” manifesterar sig också rent fysiskt i teckningarna. De knappt 400 sidorna har uppstått under en period på sexton år, och de första sidorna tecknade Tinet när hon själv var 15 år gammal. Oförskämt nog har hon inte tecknat om början, trots att hennes serieberättande – kanske inte helt oväntat – utvecklats en del under arbetets lopp.

Kanske det i själva verket är något magiskt med det hela. Det dröjde nämligen exakt nio månader från den allra första idén till Drivgods tills den första sidan tecknades ned. Och den sista sidan tecknades när serien blivit sexton år gammal – jämnårig med berättelsens huvudperson.

Av Tinet Elmgren har vi tidigare gett ut den hårdkokta actionserien Eva ♥ Asbesthjärtan, som faktiskt är en spinoff från Drivgods.

# # #

Giftets flod
av Gilbert Hernandez

Giftets flod är en fängslande serieroman med massor av sex, knark, pangpang och politik. Och kvinnor som kan knäcka valnötter med sina magmuskler.

Hernandez berömda krönika om Palomar kretsar kring byns baderska, den storbarmade och ofta aggressiva Luba – viljestark, sexig, med många barn av nästan lika många fäder.

Giftets flod berättar om Lubas liv innan hon slår sig ned i Palomar. Luba, dotter till en lokal skönhetsdrottning och en fattig indian, blir bortgift redan som 15-årig till bandledaren och gangstern Peter Rio, som skänker henne ett liv i lyx bland våldsamt antikommunistiska gangstrar som mördar och terroriserar ”vänsterslöddret” i den fria företagsamhetens och ”patriotismens” namn.

Denna spretande, komplexa berättelse om gangstrar, revolutionärer, fattigt folk, lyxhustrur, bögar och transsexuella och om kvinnors styrka och frihetslängtan följer personerna från femtiotalets början till sjuttiotalets slut, berättar om hur de förändras med åren och om den oföränderliga längtan och behovet av sex och närhet även hos de mest vedervärdiga.

Giftets flod har de tvära kasten, grälla personligheterna och sensationsartade händelserna hos en latinamerikansk såpopera, men är samtidigt en storslagen och förfärande politisk och social bildväv över ett utsuget, djupt korrumperat samhälle. Boken anses allmänt vara Gilbert Hernandez hittills största mästerverk.

Gilbert Hernandez har nått världsrykte med sin långa, vindlande krönika om den halvt mytiska centralamerikanska byn Palomar och dess invånare. Flera av böckerna i sviten har redan utkommit hos oss på svenska.

# # #

Hyrflicka
av Michelle Tea och Laurenn McCubbin

”Det som talade mot mig som säljbar prostituerad var utöver mina håriga armhålor mina håriga ben och, beroende på personliga preferenser, min håriga fitta. Mina små bröst kunde vara både ett plus och ett minus. Allting hos mig som inte passade ihop med den förhärskande skönhetsnormen gick att skyla över eller dölja, utom tatueringar. Karlarna brydde sig ändå inte. De vill bara ha ett blött hål.”

”När jag ändå hade så mycket sex, varför då inte ha lite till mot betalning? Vi kunde ha föreställningar, tänkte jag. Nog skulle väl karlar vara villiga att betala för att få titta på det här. Äkta flatknull, mäktigt och brutalt och verkligt, händer som pumpar i oförstörbara fittor, inget varsamt tungslickande, inget tjusigt finknull, utan vårt hårda och skrämmande sex, vårt utmattande, plågsamma, underbara sex.”

Hyrflicka är en självbiografisk illustrerad berättelse (”bilderbok för vuxna”) om en ung lesbisk tjej från Boston som uppmuntras av sin psykopatiska flickvän att bli sexarbetare hon också. Teas egensinniga talspråkiga text ackompanjeras av McCubbins fulsnygga illustrationer.

Michelle har föga sympati för de patetiska torskarna som lever i illusionen att de kan köpa sig vänskap och närhet. När hon med tiden blir allt mer cynisk är hon ibland riktigt elak mot vissa av dem och hittar på olika sätt att förnedra dem.

Hon kan ta kontroll över situationen med torskarna, men hon kan inte kontrollera att det är jävligt svårt för en arbetarklasstjej utan utbildning och särskilda ambitioner att överhuvudtaget hålla sig över vatten finansiellt. Att sexarbete skulle vara snabba cash visar sig också snart vara en sanning med modifikation – hon tjänar rätt mycket, men det är ändå aldrig tillräckligt, och det tär en hel del på henne, själsligt och kroppsligt.

Jag har inga problem med att grejorna jag skriver gör folk skitförbannade, det gör de ju. Jag berättar en story, om folk vill läsa en story, då kan de läsa mina böcker. Om folk vill ha rådgivning eller förebilder får de leta nån annanstans…

— Michelle Tea

Inte så att jag har haft någon närmare kontakt med Kristiina sedan många år. Vi umgicks ganska flitigt under 90-talet, hon var ofta på Epix redaktion, och vi gafflade gärna och länge i telefon. Men allt sånt bröts tvärt 2003.

Epix hade fått Urhunden för bästa översatta seriealbum (Ghost World), och under prisutdelningen på serieteket dummade jag mig i mitt ”tacktal” med att anmärka på seriernas usla tillstånd i Sverige: jag menade att tillställningen var lite av ett gravöl för de närmast sörjande, d.v.s för några kulturbyråkrater och seriefolk, och för den ende journalisten som fanns på plats, och att det kändes nästan pinsamt att alla klappade om varandra och gratulerade varandra hur bra serierna mådde i Sverige igen. När det bara var kiddie-manga flugan som hade börjat surra lite. Medan kvalitetsserier för vuxna, översatta och inhemska, bara sålde en bråkdel av vad de hade sålt på 80- och 90-talet, oftast bara några futtiga hundratals ex som bäst.

Efteråt fick jag en minst 10 minuters lång avbasning av Kristiina för att jag varit ohövligt, för att jag inte hade någon aning om serievärlden i Sverige och framför allt, för att jag varit otacksamt och bitit handen som föder mig.

Svavelosande var bara förnamnet.

Och därefter bröt Kristiina all kontakt med Epix och med mig. Hon måste ha blivit verkligen, verkligen, verkligen sur på mig. Hon svarade inte ens längre på brev och mejl. I flera år låg det kvar en trave med utländska serieböcker på redaktionen som hon hade plockat ihop som en första trave av flera hon hade tänkt köpa till serieteket.

Så småningom dök jag upp på SPX, Tinet Elmgren hade knuffat på mig att åtminstone testa hur det skulle kännas – ju det kändes faktiskt bra, och jag återkom trogen sedan dess. När Kristiina fick syn på mig vid vårt bord skänkte hon mig ett mycket avmätt leende. I förbigående. Men för varje SPX som gick blev leendet lite mindre avmätt. Kanske den här gången skulle hon ha växlat några ord med mig igen. Jag hade nästan räknat med det.

Vad som egentligen legat bakom att Kristiina undvikit Epix och mig efter 2003 förstod jag aldrig. Det kan ju inte bara ha varit mitt otacktal vid utdelningen av 2003 års Urhunden. Vi hade för all del haft våra duster då och då under 1990-talet. Om vad som skulle vara bästa vägen för att främja serieklimatet i Sverige. Om mediapolitiken. Och om behovet av ett stort forskningsinstitut for serier, ett av mina önskeprojekt. Men vi hade ju inte blivit ovänner för det.

Kristiina försökte faktiskt ett tag att hjälpa till med serieforskninginstitutet, ett projekt som jag fortfarande ömmar för, och hon fick Kungliga biblioteket så pass intresserade att de klev ned i förlagets dammiga källare och kollade in min grotesk stora samling av amerikanska serier. KB var faktiskt intresserade ett tag, men så fick de inga anslag till inköp av utländska serier och inrättande av ett nytt institut, och de visste inte heller hur de skulle kunna ragga sponsorer. Jag tjatade då på Kristiina att hon skulle vända sig till de rika sponsorkontakter som hon hade nämnt för mig ibland. Vilket nog måste ha känts aningen påfrestande för henne, för det där var ju egentligen inte hennes grej.

Men om någon människa skulle ha förmått att driva igenom ett serieforskningsinstitut och att ragga sponsorer, så Kristiina. Hon hade ju lyckats mot alla odds med en oerhörd kraft, målmedvetenhet, entusiasm, lobbying och arbetsinsats att driva igenom ett bibliotek för enbart serier.

Något som alla vi besserwisser, politiska realister och förståsigpåare tyckte var bara en knäpp pipe dream. Visst, det skulle vara bra om det gick… men det går bara inte. I Frankrike, kanske. Men absolut inte i Sverige.

Och så gick det! Jag var säkert inte den ende som blev oerhörd imponerad när Serieteket öppnades 1996.

Serieteket var Kristiinas baby, och hon lyckades lotsa fram den genom budgetkriser och diverse kulturpolitiska kastvinder, och fick se den växa upp till en ganska kaxig och talför tonåring som tar plats inte bara i den svenska serievärlden med en mängd olika evenemang och utställningar – och med den årliga SPX, som också blir tonåring snart – utan även i den utländska serievärlden.

Kristiina var ju en flitig besökare på allsköns utländska seriemässor, och det var väl där hon raggade upp gästerna till SPX, några av dem rätt ”udda” och vid sidan om även alternativseriernas upptrampade stigar. Flera av dem var gamla nära bekanta till mig från Epix 80-tal som jag förlorat kontakt med efter att Bonniers Tidsam 1994 vägrat distribuera Epix tidningar. Utan Kristiina hade jag nog aldrig sett Paul Gravett, Tony Bennet, Cuno Affolter och andra igen. För inte att tala om helt nya bekantskaper som förmedlades genom Kristiinas SPX, och som resulterat i en nyorientering av Epix program. Hon hade nog större inverkan på Epix än vad både jag och hon antagligen skulle ha trott, om vi någon gång skulle ha slösat vår tid med att fundera på sånt. Vilket vi inte gjorde. Förstås.

Hur ska det bli nu, utan Kristiina.

Det måste ju gå vidare. Men det känns väldigt svårt att tänka sig hur. Utan Kristiinas enorma drive, sjujävlarssisu och smittande entusiasm. Vi har som sagt inte haft någon kontakt alls på 9 år, men hon har alltid funnits där på min horisont både som en dynamisk kraft och som en orubblig klippa. Typ forever.

Och nu finns hon inte mer.

Jag saknar henne.

Jag, och de flesta andra in det alternativa Seriesverige med mig.

> Och jag har precis stoppat Coraline. Efetr att jag tittat på omslaget. När
> =(/(&%¤ lär jag mig att titta först och skicka sen på tryuck? Istället för
> omvänt?
>
> Är du VERKLIGEN helt helt säkert på att du vill ha loggan precis där du
> satt den? Stolt rest mellan hennes lår? På en barnbok dessutom? Flickan har
> förvisso kläderna på, men det är ändå lite väl barnporrigt, tycker du inte?
> Eller är det bara jag som har fått snuskigt fantasi?

Mitt svar: ”……………….”

Det här är det ursprungliga omslaget, så som Horst fick se det:

Loggan är centrerad på framsidan av boken, i likhet med originalförlagets placering av sin logga. Boken kommer att ha hårda pärmar, så det är 15 mm utfall runt omkring, som kommer att vikas runt kartongen i pärmarna. När boken är klar kommer det orange blocket under loggorna att vara exakt lika stort som blocket med loggan.

Men jah, jag fick väl flytta loggan till en mer sedlig plats då:

Tja, är det verkligen detta som de ville åstadkomma när de skrev den stränga svenska barnporrlagen? Att genom något slags bisarr omvänd tankekontroll förmå oskyldiga människor som stackars Horst att tvångsmässigt associera serier med barn — med porr? :oD

– Tinet Elmgren

Vi kan meddela att det snart ska bli slut på eländet med sajten, ty Mikke Schirén har återvänt som en räddande ängel och lovat skapa en färdig och fullt fungerande sajt för Epix den 30 juni.

30 juni.

Vi vågar knappt andas till dess.

När vi har en ny sajt kommer det äntligen att gå att beställa våra böcker från vår webbshop igen. Det, ni.

Dessutom har Epix ett evinnerligt strul med sajten, och vi kan i dagsläget inte lägga ut de nya titlarna i webbshopen. Tills vi får webbshopen att fungera går det dock bra att beställa de nya böckerna genom att mejla oss direkt!

En glädjande nyhet är att vi har utvecklat en ny portopolicy för vårens böcker — endast 15 kr porto per bok.
Notera även att Palestina, Gorazde och Bilbo, vilka Horst motvilligt har släppt ut till nätbokhandeln, har förmånligare priser hos oss än hos Adlibris. :o)

Gör så här:

1. Maila din beställning direkt till epix@glocalnet.net

2. Betala in summan för böckerna + porto (15 kr/bok) till postgiro 839 05 53-9

* * *

Svart tomtebloss
Av Kerascoët och Fabien Vehlmann
ISBN 978-917089-505-0
96 sidor, färg
170 kr (+ 15 kr porto)
Det är svårt att beskriva Svart tomtebloss med ord och göra den någon som helst rättvisa. Det är en gåtfull antisaga som smälter samman en prinsessrosa flickvärld och gothsvart splatter till en tjusande mardröm om naiv godhet och fegt medlöperi, om grymt svek och dubbelmoral, om kalla själar och slocknande liv. En kuslig satir som fängslar med skönhet och lockar med fasa.

* * *

Palestina – Ockuperad nation
Joe Sacco
ISBN 978-917089-081-9
296 sidor, svartvitt
260 kr (+ 15 kr porto)
Saccos klasska seriereportage från vintern 1991 är en klassiker i seriekonsten och den politiska dokumentären, fortfarande rykande aktuell.

Goražde – Rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-95
Joe Sacco
ISBN 978-917089-091-8
234 sidor, svartvitt
225 kr (+ 15 kr porto)
Ett intensivt och märkligt upplyftande porträtt av människorna i ”skyddszonen” Gorazde, som i över tre år hållit stånd mot bosnienserbernas belägring och tunga angrepp.

* * *

När mamma brände Gud
Av Miriam Katin
ISBN 978-917089-503-6
132 sidor, färg
195 kr (+ 15 kr porto)
När Nazityskland ockuperade Ungern var Miriam Katin en liten flicka. Hennes mamma, en mycket modig och smart ung judisk kvinna, iscensatte sin och dotterns död och gick under jorden. Om Gud funnits, hade han då skapat och tolererat en så eländig värld, en värld av rädsla och flykt, köpslagan och stöld, förräderi och övergrepp?

* * *

Lille Prinsen
Av Joann Sfar, efter Antoine de Saint-Exupéry
ISBN 978-917089-087-1
112 sidor, färg
185 kr (+ 15 kr porto)
Joann Sfar lägger ner hela sin förmåga när han i serieform återberättar Antoine de Saint-Exupérys berättelse om den lille prinsen från den lilla planeten som inte kom överens med en blomma. Med elegans och charm håller Sfar sig trogen både sin barndoms favoritbok och sin egensinniga stil som serietecknare och berättare.

* * *

Bilbo Hobbiten
Av Charles Dixon och David Wenzel, efter J.R.R. Tolkien
ISBN 978-917089-507-4
144 sidor, färg
195 kr (+ 15 kr porto)
I denna nyutgåva har David Wenzel återvänt till sitt verk och arbetat om en stor del av bilderna för att ännu bättre låta nya läsare gripas av Bilbos magi. Den svenska texten följer Britt G. Hallqvists klassiska översättning.

* * *

Drömmare och kungar
Av James Vance och Dan Burr
ISBN 978-917089-087-1
192 sidor, svartvitt
205 kr (+ 15 kr porto)
En berättelse från depressionstidens USA, där tolvårige Freddie Bloch ger sig ut för att leta reda på sin pappa, som försvunnit, kanske på jakt efter jobb till bilverkstäderna i Detroit?

* * *

Ursäkta, var hittar vi Gud? frågade den lilla grisen
Av Michael Schmidt-Salomon och Helge Nyncke
ISBN 978-917089-262-2
40 sidor, färg
125 kr (+ 15 kr porto)
Lilla grisen och hennes bästa kompis igelkotten tyckte att livet var så kul, det kunde inte bli bättre. Livet lekte för dem, tills vännerna en dag upptäckte ett besynnerligt plakat som någon hade klistrat upp på deras husvägg:
”Om du inte känner Gud, är det något som fattas för dig!”
Någon ”Gud” hade de båda vännerna aldrig hört talas om. Men de ville förstås inte att något skulle fattas för dem i deras lekande liv.
Så de gick för att leta reda på Gud …

* * *

Den 35 maj
Av Isabel Kreitz, efter Erich Kästner
ISBN 978-917089-096-3
100 sidor, färg
180 kr (+ 15 kr porto)
Den flerfaldigt prisbelönade serietecknaren Isabel Kreitz har nog haft riktigt roligt när hon har tecknat sin serieversion av denna tyska barnboksklassiker om Konrad, som fått en uppsats om Söderhavet i hemläxa. Vilket är knepigt värre när man är bra på matte men saknar fantasi. Tur då att det är torsdag, för på torsdagarna efter skolan är Konrad hos sin farbror Kringelborg. Dessutom är det 35 maj. Och en sån dag kan det hända vad som helst. Det vet ju alla.

(Om inte annat står angivet är alla foton tagna av Ilan Katin. Även hundbilden ovan.)

Det här året tänkte jag flyga till SPX för omväxlings skull, eftersom jag tog med mig färre fanzin än jag brukat göra tidigare (ingen köper ju ändå baknummer av Tunguska längre, och andra väntar fortfarande spänt på samlingsutgåvan av Drivgods och vägrar köpa Tunguska överhuvudtaget … ;_;).

Hur som helst, flygresan lyckades faktiskt också! Emedan jag inte hade några problem, hade Ilan, min liveteckningskamrat och dessutom son till en Epixserietecknare, desto mer problem. Förmodligen berodde det på att jag är privilegierad i och med att jag är en attraktiv ung ”vit” kvinna. Därför antastades jag bara av en säkerhetsvakt som krävde att jag skulle ta av mig mer kläder innan jag gick genom metalldetektorn. Ilan däremot är en skäggig svartmuskig man med semitiskt utseende. Så medan jag gled igenom alla kontroller trots all min övervikt i bagaget, kollade de hans väskor flera gånger p.g.a. de skumma elektroniska attiraljerna i dem (dvs. Tagtool-boxarna), och tvingade honom att checka in sin ryggsäck. Lyckligtvis gick inget i den sönder.

I Skavsta möttes vi av det bästa Windowsmeddelandet någonsin på en av skärmarna i bagageutdelningen:

Vi hade hört rykten om att Ilans mammas teckningar skulle vara med på utställningen Superhjältar och antihjältar i tecknade serier – från Stålmannen till Fröken Märkvärdig på Judiska Museet i Stockholm just nu. Så vi gick dit för att kolla om det stämde. Utställningen är en slimmad kopia (inga original, utan bara reproduktioner) av en stor utställning om judar och serier som har visats lite varstans i världen. Ilan såg den tidigare med sin mamma i Paris, och jag såg den med Ilans mamma i Berlin.

Det visade sig dock (om jag uppfattade allt rätt) att i just Stockholmsversionen av utställningen är Miriam Katins teckningar INTE med. Lite av en missad chans för Epix och kanske även museet, eftersom hennes bok ”När mamma brände Gud” precis kom ut på svenska, och det är sidor från just den boken som är med i originalutställningen.

Hur som helst, även den här mindre versionen av utställningen rekommenderas varmt. Premissen ”judar och serier” kan kanske upplevas som lite krystad, men jag ser det mer som ett slumpmässigt perspektiv genom vilket man kan visa en hel del intressanta grejer ur seriernas historia. Utställningen pågår ända tills 13 november!

Så var det dags för SPX! På fredagen packade vi alla de nyaste Epixböckerna och drog iväg med dem till Kulturhuset för att göra i ordning borden.

Vi fick till slut även Tagtool att funka till liveteckningen, whee!

Så här engagerad var jag när jag bemannade Epix/Tunguska/Goldenbird/Katin-borden:

Foto: Karl-Erik Lindkvist

I själva verket värmde jag upp tecknarhanden så att jag skulle kunna göra någotsånär anständiga signeringar.

Här signerar jag just mitt fanzin Tunguska #9 åt Håkan Storsäter:

Jag fick också signera några Eva-böcker, den här gången med både röd och blå akrylfärg, vilka jag hade köpt i Stockholm av Tom Waldton på Matton (fast jag insåg först senare vem han var …).

I den lilla lådan längst ut i hörnet hade jag gamla Eva-fanzin som hade spelat ut sin roll i och med att alla serierna om henne har samlats i bokform. Jag gav bort dem gratis, eftersom det ju var gratisseriedagen och allt. Alla försvann långt innan lördagen var över. V^(oo)^V

Horst, jag och Ainur vid våra fullproppade bord – alla Epixböckerna på det vänstra bordet, sedan Katin-avdelningen med Miriam Katins bok, en ungersk utgåva på engelska med hennes korthistorier, samt Ilans eget lilla fanzin A Club of Inconsequence, sedan Eva-boken och mina fanzin, samt Ainurs Goldenbird!

Vi hade lite konkurrens om besökarnas uppmärksamhet halva lördan, i och med att Frida Ulvegren bemannade babian.se:s bord bredvid oss och med sin överjordiska utstrålning drog till sig alla inom tjugo meters omkrets, mot vilket jag med min mer passiv-agressiva SPX-bordsbemanningstaktik var helt chanslös. Som straff ritade jag en liten bild på henne medan jag värmde upp:

Här förklarar jag just i exakt vilken kronologisk ordning Joe Saccos samlade verk har uppstått. Han ville veta.

Foto: Stef Gaines

Ainur dök faktiskt upp först på söndan, eftersom det var någon historikerkongress som delvis krockade med SPX. Så här glada var vi vid bordet:

Foto: Mikael Sol

Och så här glada var vi strax innan, när vi väntade på insläpp (Ilan skymtar också i bakgrunden):

Foto: Stef Gaines

Alla med nyckel var förmodligen lite trötta efter Galagofesten kvällen innan, och antog att ingen väl ändå skulle komma dit redan klockan 10, så de utställare som faktiskt kom punktligt fick hänga runt i en trekvart eller så. Det var väl ungefär det enda aningen negativa med festivalens organisation — med andra ord var detta världens bäst organiserade SPX i Stockholm någonsin! Extra plus till dem som fixade den oberoende informationsbloggen Seriefestivalen, som var mycket mindre bökig än Kulturhusets egen hemsida.

Jag hade själv organiserat en programpunkt under SPX, nämligen liveteckning med Tagtool. Jag höll i trådarna bakom kulisserna, medan Ilan höll i själva evenemanget. Så här engagerad var han:

Foto: Stef Gaines

Fast det kanske var jag som just hade stört genom att messa något i stil med ”where r u gayz?”

Yvette Gustafsson tecknar. Hon var den första som Tagtool-tecknade under SPX på lördagen (kanske den första någonsin som Tagtooltecknade i hela Sverige???), och var inte helt nöjd med resultatet, så hon kom tillbaks på söndan och gjorde helt fantastiska grejer med pirayor!

Stef Gaines summerade sin SPX-upplevelse:

Liveteckningen var i princip pausunderhållning mellan andra programpunkter i Studio 3. På så vis var tecknarna nästan garanterade publik, eftersom åhörare för nästa seminarium samlades under tiden som de tecknade. Och kanske liveteckningen lockade några extra åhörare till seminarierna också?

Malin Biller fick publiken hon förtjänade, i och med att det skulle vara ett seminarium med Martin Kellerman strax efter.

Naomi Nowak skulle ha tecknat ett pass på söndagen, men blev sjuk, så jag fick hoppa in i hennes ställe. Det var tur det, för schemat på söndan hade förskjutits och ändrats en hel del …

Före Naomis/mitt pass höll Serier mot rasism föredrag. Ett projekt som jag är stolt över att vara del av (även om jag skäms lite för mitt bidrag som är så kasst tecknat, åååh V>(oo)<V).

Efter det var det inget mer program i Studio 3, så det var inte så många som stannade för att kolla på mina teckningar. Och det hade ju varit jättesynd om det hade varit Naomi Nowak vars teckningar ingen ville titta på!

Medan jag ritade vespagrisen som åkte genom natten sade jag till Ilan: ”Helt bisarrt hur allt har ordnat sig perfekt!!” Ilan, som har organiserat oräkneliga festivaler och evenemang i många år, svarade: ”Jomen så är det alltid.”

Sista men inte minsta liveteckningspasset tillägnades Ainur!

Fler foton finns på liveteckningsbloggen.

SPX11 gick förbi väldigt snabbt. För snabbt! Det hade för min del gärna kunnat pågå i några dagar till. Inte ens de här kabarépersonerna som gjorde reklam för ”Berlin-natten” lyckades ge mig hemlängtan:

Förra året placerade någon som bekant sina kalsonger under min stol. Detta år lämnade någon ett paket bindor mitt på golvet! SPX blir bara bättre för varje år!!!1

Bokslut SPX11:

För mig sålde, inte helt oväntat, det senaste numret av mitt fanzin Tunguska bäst, med fler sålda ex än någonsin. Dessutom fler sålda ex än någon annan publikation på våra bord överhuvudtaget! Yay! :3

Svårt att säga vad det berodde på — det suggestiva omslaget, placeringen på bordet, eller kanske att jag har missbrukat huvudserien i Tunguska i kampen mot seriecensuren i och med den jättestränga barnporrlagen de har i Sverige numera.
Vid sidan om de vanliga ”men jag har ju glömt ta med mina fanzin!!!”-mardrömmarna inför SPX hade jag också mardrömmar där folk anklagade mig för att vara pedofil, men ingendera av dessa scenarier besannades. Den enda som alls kom in på pedoporrkopplingen var en kille som kom fram och sa att han sett mina pedoporrteckningar och var förvånad över att jag är tjej och inte kille. Oookej …

Hos Epix var den absoluta bästsäljaren Svart Tomtebloss av Kerascoët. Den sålde t.o.m. slut på lördagen, så vi fick ta med fler på söndagen.
Den som missade  denna fantastiska bok, eller inte kunde komma till SPX — håll i hatten, för i nästa inlägg här på bloggen kommer information om hur man kan beställa de Epixnyheter som Horst vägrar lägga ut på Adlibris (p.g.a. en episk strid med biblioteken).

Katin-klanens vinnare var förstås När mamma brände Gud, med sitt hjärtskärande omslag (annorlunda än omslaget på alla andra utgåvor hittills).

Ainur var den enda av oss som sålde slut på så gott som allt hon hade med sig, så när som på ett (1) ex av Goldenbird 3-4. Wiiiiii!

Jag vågade inte titta på vad det fanns för andra serier till salu, eftersom risken var överhängande att jag skulle spendera alla mina intjänade pengar och lite till på serier. I och för sig skulle det ha varit en fin byteshandel – serier mot serier – men det kan ju också vara bra att ha pengar till mat och hyra!

Dock fick jag ett par serier gratis eller i direkt byteshandel mot mina egna grejer. De bästa av dessa (av en slump har båda orangetonade omslag, hmmm):

Rädsla & avsky av Henri Gylander och Sofia Lindh, samt London Calling #3 av Sylvain Runberg och Phicil.

Sen kollade jag lite på vad Ainur köpte också, och det största hedersomnämnandet går till Nosebleed Studios Femårsjubileumsantologi — mer specifikt till Alice Engströms serie där (vilken jag dock har glömt namnet på), eftersom den innehåller en kangal-hund … :3

Slutsats: SPX11 var så roligt och bra och fint att det gick förbi alldeles för fort. Jag ser fram emot nästa år!

Som avslutning två av Ilans helt orelaterade impressioner av Stockholm denna SPX-helg:

– Tinet Elmgren

P.S. Horst ville att jag skulle visa honom ”hur facebook fungerar”. Som ett resultat av det har Epix nu en facebooksida! Följ den om du vill hålla dig uppdaterad med vad som händer på Epix …

Förutom att jag i vanlig ordning kommer att signera min bok Eva ♥ Asbesthjärtan, har vi också en hel massa nya böcker som har kommit från tryckeriet lagom till SPX …

När mamma brände Gud
Av Miriam Katin
När Nazityskland ockuperade Ungern var Miriam Katin en liten flicka. Hennes mamma, en mycket modig och smart ung judisk kvinna, iscensatte sin och dotterns död och gick under jorden. Om Gud funnits, hade han då skapat och tolererat en så eländig värld, en värld av rädsla och flykt, köpslagan och stöld, förräderi och övergrepp?

Miriam Katin är även aktuell på utställningen Superhjältar och antihjältar i tecknade serier – från Stålmannen till Fröken Märkvärdig på Judiska Museet i Stockholm, 4 april — 13 november.
Miriam själv kunde tyvärr inte komma till SPX detta år. Istället skickade hon sin son Ilan Katin!
Ilan kommer att vara vid vårt bord då och då under SPX och se stolt ut och berätta anekdoter om sin mamma och mormor. Allra mest kommer han dock att syssla med att hålla i ett liveteckningsevenemang tillsammans med några av Sveriges mest entusiastiska serietecknare!

Två böcker av Joe Sacco som har väntat i många år på att äntligen få komma ut släpps nu på SPX!

Palestina – Ockuperad nation är Saccos klasska seriereportage från vintern 1991 – en klassiker i seriekonsten och den politiska dokumentären, fortfarande rykande aktuell.

Goražde – Rapport från en FN-skyddszon under kriget i Bosnien 1992-95 är ett intensivt och märkligt upplyftande porträtt av människorna i ”skyddszonen” Gorazde, som i över tre år hållit stånd mot bosnienserbernas belägring och tunga angrepp.

<
Lille Prinsen
Av Joann Sfar, efter Antoine de Saint-Exupéry
Joann Sfar lägger ner hela sin förmåga när han i serieform återberättar Antoine de Saint-Exupérys berättelse om den lille prinsen från den lilla planeten som inte kom överens med en blomma. Med elegans och charm håller Sfar sig trogen både sin barndoms favoritbok och sin egensinniga stil som serietecknare och berättare.
Den svenska utgåvan är handtextad av Oskar Forsgren. (Så här skrev han om arbetet med textningen.)

Svart tomtebloss
Av Kerascoët och Fabien Vehlmann
Tecknarduon Kerascoët är i min blygsamma mening bland de allra intressantaste serieskaparna i Frankrike idag. Det är svårt att beskriva Svart tomtebloss med ord och göra den någon som helst rättvisa. Det är en gåtfull antisaga som smälter samman en prinsessrosa flickvärld och gothsvart splatter till en tjusande mardröm om naiv godhet och fegt medlöperi, om grymt svek och dubbelmoral, om kalla själar och slocknande liv. En kuslig satir som fängslar med skönhet och lockar med fasa.

Drömmare och kungar
Av James Vance och Dan Burr
Tolvårige Freddie Bloch lever med sin arbetslöse, alkoholiserade far och sin storebror i en småstad i Kalifornien.
Där är trist och fattigt. Men drömmar kostar bara tio cent, och tio av pappans tompavor ger en biljett till nästa biomatiné, där Freddie kan drömma sig bort till Det Stora Äventyret …
Men så sticker pappan från hopplösheten. Kanske till Detroit, där det kanhända finns jobb på Mr Fords bilfabriker. Freddie beslutar sig för att sluta drömma och följa Det Stora Äventyrets lockrop. Han hoppar på ett godståg norrut för att leta efter sin pappa.
Luffaren Sam fattar motvilligt tycke för den naive pojken, och lär Freddie det hårda luffarlivets spelregler och hur man klarar svälten, rälsens mänskliga rovdjur och järnvägens brutala väktare.
Under resan möter Freddie den amerikanska depressionens verklighet, där fabrikspolisen skjuter på demonstrerande arbetslösa, där män luffar tusentals mil i hopp om ett jobb, men där det ur krisen också föds kampglöd, solidaritet och kollektiva experiment.
Det blir en lång och ibland smärtsam färd för Freddie mot verkligheten och vuxnare drömmar.

Ursäkta, var hittar vi Gud? frågade den lilla grisen
Av Michael Schmidt-Salomon och Helge Nyncke
Lilla grisen och hennes bästa kompis igelkotten tyckte att livet var så kul, det kunde inte bli bättre. Livet lekte för dem, tills vännerna en dag upptäckte ett besynnerligt plakat som någon hade klistrat upp på deras husvägg:
”Om du inte känner Gud, är det något som fattas för dig!”
Någon ”Gud” hade de båda vännerna aldrig hört talas om. Men de ville förstås inte att något skulle fattas för dem i deras lekande liv.
Så de gick för att leta reda på Gud …

Ursäkta, var hittar vi Gud? är en fin liten ateistisk bilderbok!

Den 35 maj
Av Isabel Kreitz, efter Erich Kästner
Den flerfaldigt prisbelönade serietecknaren Isabel Kreitz har nog haft riktigt roligt när hon har tecknat sin serieversion av denna tyska barnboksklassiker om Konrad, som fått en uppsats om Söderhavet i hemläxa. Vilket är knepigt värre när man är bra på matte men saknar fantasi. Tur då att det är torsdag, för på torsdagarna efter skolan är Konrad hos sin farbror Kringelborg. Dessutom är det 35 maj. Och en sån dag kan det hända vad som helst. Det vet ju alla.

Bilbo Hobbiten
Av Charles Dixon och David Wenzel, efter J.R.R. Tolkien
I denna nyutgåva har David Wenzel återvänt till sitt verk och arbetat om en stor del av bilderna för att ännu bättre låta nya läsare gripas av Bilbos magi. Den svenska texten följer Britt G. Hallqvists klassiska översättning.

Vi ses på SPX!

/Tinet Elmgren

Det låter som början på en dålig vits. Men faktiskt var det ungefär så detta ovanliga utgivningsäventyr började, det första i sitt slag: en webbserie i följetongsform som publiceras på engelska, farsi, arabiska, franska, italienska, spanska, holländska, koreanska, svenska och ytterligare språk som är på väg att tillkomma. Förlaget First Second är stolt över att kunna presentera Amirs och Khalils serie Zahras paradis, i samarbete med Casterman (franska och holländska versionerna), Norma (spanska versionen) och Rizzoli (italienska versionen).

Zahras paradis utspelar sig i Iran i svallvågorna efter det ohederligt hanterade presidentvalet 2009, och handlar om letandet efter Mehdi, en ung demonstrant som slukats upp av den islamska republikens gulag. Mehdi har försvunnit i ett rättslöshetens skymningsland där inget habeas corpus-skydd existerar. Det är inte lagen som ser till att hans minne inte suddas ut, utan styrkan och envisheten hos en mor som vägrar att låta sin son bli ett ödets lekboll, och målmedvetenheten hos en bror – en bloggare – som sammanlänkar kultur och teknik för att utforska och blotta det tomrum som har slukat upp Mehdi.

Zahras paradis är en fiktiv berättelse som bygger på verkliga människor och händelser. När världen tack vare Youtube, Twitter och bloggosfären kunde bli vittne till det som inte längre gíck att hemlighålla, då föddes även den här berättelsen och krävde att bli offentliggjord.

Författaren, Amir, är iransk-amerikansk människorättsaktivist, journalist och dokumentärfilmare. Han har bott och arbetat i USA, Kanada, Europa och Afghanistan. Hans essäer och artiklar har publicerats i många olika tidningar.

Khalils verk som konstnär har rönt stor uppskattning. Han arbetar som skulptör och keramiker, men han har även tecknat serier sedan unga år. Zahras paradis är hans första serieroman.

Amir och Khalil har haft många drömmar om gemensamma projekt, men i Zahras paradis kommer båda deras begåvningar till sin rätt som om de hade förberett sig hela livet på just detta projekt – med vilket de svarar på
sin samtids maning.

Författaren och tecknaren har valt att vara anonyma av uppenbara politiska skäl.

* * *

Läs de första femton sidorna av Zahras paradis nedan.

Serien publiceras allt eftersom i sin helhet på zahrasparadise.com.

Ladda ner pressmeddelande om Zahras paradis: Word – PDF

För mer information, kontakta
Horst Schröder: epix.horst@gmail.com
Göran Ribe: epix@glocalnet.net
Tel. 08-612 3696 / 08-15 9592
Postadress: Epix Bokförlag AB, Box 19008, 104 32 Stockholm

Vi har problem med webbshopen just nu, och har fortfarande inte kunnat lägga in de nya titlarna.

Men det går alldeles utmärkt att köpa dem från valfri nätbokhandel. Billigast just nu är kanske Kulturbutiken. Här är länkar till att beställa Isvandraren av Jirô Taniguchi, Kinderbook av Kan Takahama, samt Odis Blogg 1.0 av Lola Moral och Sergio García.

Men om du inte bara vill spara pengar, utan faktiskt tycker att det är viktigt att stödja seriekultur – varför inte hälsa på hos din lokala seriehandlare? Om just din handlare inte har böckerna kan du be att de beställer den titel du vill ha.

Och om du verkligen inte har råd kan du be att ditt bibliotek köper in böckerna. Och då kan många andra läsa dem också!