Heroin

Ett svenskt seriealbum som inte liknar något annat. Det liknar inte ens något utländskt seriealbum. Troligen Sveriges mest avantagardistiska seriealbum någonsin, och för många år framöver. Inget annat förlag än Epix skulle ha vågat kasta bort pengar på att ge ut denna vackra, fängslande, halvbegripliga serie för ett kräset (och skäligen vrickat) fåtal.
Svenska bibliotekstjänst träffade huvudet på spiken: "Förgäves har jag sökt försonande satiriska drag. Att huvudpersonen, lustmördaren och sexdåren, är präst gör tyvärr inte saken bättre."

Nej, det gör det sannerligen inte. Det hade varit mycket bättre om lustmördaren och sexdåren hade varit arbetslös, alkoholiserad, drogmissbrukande arabisk invandrarungdom med hemmavist i Malmös betongetto.
Varför skulle albument annars heta Heroin?

Om det åtminstone hade varit en lönnfet dryg mellanålders främlingsfientlig gubbe från det skånska slättlandet. Det hade ju kunnat passera. Men en präst?

Upphovsmännen har tagit del av Svenska bilbliotekstjänsts utlåtande, och de har lovat bot och bättring i nästa album.

Heroin är ”skräckel” som elegant stiliserad, ironisk bildkonst.
På stilmedvetet färglagda sidor berättar Andersson/Rosendahl en svårfångad, bisarr historia.
Fast bisarr är egentligen bara förnamnet.

Eller med skaparnas egna ord (skrivna innan de tagit del av Svenska bibliotekstjänsts utlåtande):
"Heroin är lika oförklarlig som vacker, skapad i samma andasom Jean Bataille och Jules Verne framställde sina mästerverk.

Temat i Heroin är lika tidlöst som i ett klassiskt drama:
Vad är min dotter? Vem är min dotter? Och var kommer hon ifrån? Vem är kvinnan som stoppar mina strumpor och påstår sig vara min fru? Och vem är jag?

Heroin tar upp den existentiella fråga som de skarpaste hjärnorna i Europa (Sokrates, Freud, Einstein, Sartre, Arne Weise m.fl.) arbetat med i tusen år:
Vad är klockan egentligen?"

Troligen Sveriges mest avantagardistiska seriealbum någonsin, och för många år framöver.
Inget annat förlag än Epix skulle ha vågat kasta bort pengar på att ge ut denna vackra, fängslande, halvbegripliga serie för ett kräset (och skäligen vrickat) fåtal.

Det kanske mest bisarra i sammanhanget är att samma människor gjorde den glada barnbilderboken Stöt-Nisse med dito glad CD-ROM.

Kenneth Andersson: Född 1976. Utbildad förtidspensionär. Efter att som barn varit sjuklig och hängiven hetsätare, gjorde han 1987 succé med utställningen ”Mata mig”. Nästa höjdpunkt nåddes med vandringsutställningen ”Mer mat” 1989. Under arbetet med ”Mer Mat 2” tog den lovande karriären slut i juni 1992, då han under ett avancerat experiment med en s.k. ”Tittutlek” miste synen.

Kenneth Andersson lever numera ensam och blind i servicehuset Brolyckan, Örebro.

(Och det har Andersson skrivit själv i albumet, så det måste vara sant. Förlagschefen.)

Jörgen Rosendahl: Född 1926, död 1992. Utbildad stins. Debuterade med Ann-Marie, 1941. Efter succén med Ulrika, 1942, bosatte han sig i Fråga Lund. Efter tolv års tystnad återkom han med det kritikerhyllade bombnedslaget Katarina, 73 kg. Under avancerade experiment med inslag av sprängämnen och läder lemlästades Jörgen Rosendahl i juni 1992 och avled.

(Och det har Rosendahl själv låtit meddela postumt i boken. Så det måste vara sant det med. Förlagschefen.)

"En läsupplevelse utöver det vanliga"
Maria Rosendahl 4 år

"Hejdlöst roligt ... Och härligt utmanande med något som inte låter sig genomskådas helt vid första (eller ens tionde) anblicken"
(Upsala Nya Tidning)

"Mitt första intryck av osmaklighet minskar inte under läsningen... Schizofrena, maskinmässigt inhumana, känns signalerna i en bildström som ständigt växlar i perspektiv, komposition och bildstorlek. Förgäves har jag sökt försonande satiriska drag. Att huvudpersonen, lustmördaren och sexdåren, är präst gör tyvärr inte saken bättre."
(Bibliotekstjänst)