Jag var barn till överlevande från Förintelsen

1961 — Bernice är elva år. På TV visas processen mot judemördaren Eichmann.  I rummet sitter hennes föräldrar och deras vänner, som överlevt Förintelsen.

Förintelsen är en drog och jag har stigit in i en opiumhåla där jag fått mitt första rus, helt gratis, i all oskuld, av alla dem som är här. Snart nog ska jag upptäcka att det finns oändligt många langare hos vilka jag kan skaffa mig ännu en fix.

Det dröjer heller inte länge förrän hon förstår att Auschwitz också är ett trumfkort i det sociala maktspelet:

— Hördu, jag är faktiskt inte som du. Mina föräldrar satt i Auschwitz. Försök trumfa det om du kan.

Bernices föräldrar är polska judar, de lyckades båda överleva Auschwitz, gifte sig kort efter befrielsen och flyttade till Kanada tre år senare, där pappan öppnade en affär för kosherslaktade kycklingar.

Trots att föräldrarna knappt talar om sitt traumatiska förflutna med sina barn, sa kastar det ofrånkomligen sin skugga over deras uppväxt.

Bernice Eisenstein berättar om sina föräldrars liv och sin egen brottning med ödet att vara obönhörligen utestängd från deras förflutna, samtidigt som hon som en ”andra generationens” överlevande är fjättrad vid det.

Det hade kunnat bli en dyster bok om ett barn som stångas förgäves mot föräldrarnas gåtfulla tysta mittpunkt. Men Eisensteins memoarbok ar tvärtom, trots allt det smärtsamma, inte bara livsbejakande utan rentav rolig. Inte minst tack vare hennes charmigt naiva bilder av familjens högtider och andra scener från hennes uppväxt.