När David tappapde rösten

David har strupcancer. För honom och hans familj är diagnosen en chock. David har aldrig varit en man av många ord, och nu verkar det vara omöjligt för alla i familjen att tala med varandra om sin vrede, sin kärlek och sin skräck inför Davids döende. Livets och dödens vägar korsar varandra.

Davids vuxna dotter Miriam föder sitt första barn och får några dagar senare veta att hennes far har cancer. Tamar, Davids yngsta dotter, försöker ta reda på vad döden innebär och hur man ska kunna hålla en själ vid liv. Paula, Davids hustru, står inte ut med att hennes man ska lämna henne i sticket. David själv vill framför allt göra en fin resa innan det är för sent. Var och en reagerar på sitt eget sätt inför Davids oundvikliga död.

I uttrycksfulla akvarellteckningar berättar Judith Vanistendael en gripande och vacker historia om döden – en historia som samtidigt hyllar livet.

Sjukdomstragiken har sällan varit så osentimental, vardagsdetaljerna är vackra och träffsäkra och stundtals rent poetiska. Det här är en av de starkaste svensköversatta serieromanerna på länge, med klar potential att hitta läsare som vanligtvis inte läser serier.
Ola Hellsten, BTJ-häftet nr 15, 2015